Zoielis blogg

Kryckor...

2011-09-24T16:16:00.003+02:00

Ja, det var det där med stadiga skor. Liiite ironiskt så snubblade jag på näst sista trappsteget förra lördagen och fick en rejäl stukning på ena foten och en lätt vrickning på den andra.

Jag har fött 5 barn, men &#/f)¤ vad ont det gjorde. Jag blev chockad och rädd, men fick bita ihop inför barnen och mamma. Jag var precis på väg till dansskolan med Ville, så mamma fanns på plats som barnvakt som tur var. Snälla grannen Kenny hjälpte mig att kolla på foten och körde in mig till sjukhuset.

Domen blev att det "bara" var en kraftig stukning och det tog bara 2 timmar från att jag kom in tills jag blev utskriven. Så det kunde varit mycket värre! Men när något sådant här händer så inser man hur liten man är och hur tacksam man är över att ha ett skyddsnät kring sig.

Sedan inser man också att mammas råd om att alltid ha rena trosor ifall det händer något är väl inpräntat och absolut inga problem... men en sömnbriststressad mamma insåg också att det är inte så dumt att ta hand om sina ben också! Bara utifall man råkar ut för att ens manlige jämnårige granne, och f.d. klasskamrat, helt oförhappandes drar upp ens byxben och klämmer på ben och fot för att se om något är brutet.

Korkat att tänka på sådant i en sådan situation javisst, men jag gjorde det ändå. Men tänka sig att jag dagen innan hade hunnit göra pedikyr i alla fall. Min nakna fot i högläge inne på sjukhusets olika avdelningar slapp jag skämmas för... fast den såg ju aldrig min granne, som för övrigt är lyckligt gift ;-).

Skämt åsido så ställer stukningen till det för allt vardagligt och det behövdes trolleri redan innan för att få allting att gå ihop. Det var också en stor mental vurpa att tvingas ta fram kryckorna igen efter alla år av foglossningar och kryckor. Jag var ju färdig med det och var så glad över att få vara så rörlig igen. MEN, det kunde varit mycket värre så jag är tacksam för det.

Så nu står de stadiga skorna där i hallen i väntan på att min fot ska sluta vara svullen och blåslagen... Får väl köpa sandaler med justerbara remmar så länge istället och låtsas att det är sommar och sol.

Fem saker

2011-08-31T12:29:00.002+02:00

I livet finns fem saker man inte får tillbaka:

Stenen... som redan är kastad
Orden... som redan är sagda
Möjligheten... som ej är använd
Tiden... när den har gått
Människan... efter döden

Livet är kort. Bryt regler. Säg förlåt snabbt. Kyss långsamt. Älska på allvar. Skratta hysteriskt. Ångra aldrig det som fått dig att le...

Stadiga kängor

2011-08-31T10:37:00.004+02:00

Stadiga kängor. JAG måste köpa mig stadiga kängor. Både bildligt och i realiteten.

Jag fick två årtal av vänner på Facebook och meningen var att man skulle skriva ned vad som hände i ens liv just de årtalen. Hur lyckades de pricka in sådana betydelsefulla år? Ni vet sådana år eller dagar som förändrar hela ens liv och dess riktning? Som man aldrig glömmer.

1992 - Det var året som min dåvarande man och jag uttalade de magiska orden; Händer det så händer det! Vi hade varit tillsammans i flera år och det kändes så rätt med önskan om barn. Helst önskade jag få två barn innan jag blev så gammal som 25. Naivt ja, men redan då sade jag "önska" barn och inte "skaffa" barn. Men även om man lyckades vara ödmjuk för livet redan då, så undgår inte livets påfrestningar och sorger någon.

1999 - Barnlängtanslängtan och barnlängtanssorg... gjorde att vi gick skilda vägar. Också det en sorg. Då fanns det inte så mycket offentligt skrivet om barnlängtan och det skulle verkligen ha behövts. Man kan tycka vad man vill om alla bloggar och olika människors syn på öppenhet, men att som läsare få bekräftelse att man inte är ensam i sin längtan och sorg är så oerhört betydelsefullt.

2002, 2005, 2007, 2008 och 2010 - Ja, de åren är ju givetvis de största i mitt liv. De åren mina barn föddes. Mitt första så högt efterlängtade barn, Vendela, som dog vid förlossningen 2002... Det är en sådan djup livssorg som finns med mig alla dagar dygnet runt även om livet gått vidare. Vendela och lillasyster Vega som dog i min mage 2007. När det upptäcktes att även Vegas hjärta hade stannat så utbrast mödravårdssköterskan; Du som redan är så livserfaren och ödmjuk. Livet är inte rättvist! Nej, livet är ju inte rättvist och tur är väl det. För annars hade jag undrat vad jag gjort för att förtjäna dessa sorger.

Men livet har ju också gett mig så otroligt mycket! Jag älskar alla mina fem barn och var och en har en egen plats i mitt hjärta. Mina barn på jorden ger mig så mycket glädje och jag är så otroligt tacksam över att de äntligen kom! Fast självklart är det tufft ibland med sömnbrist och tidsbrist... Det får jag erkänna. Och kanske hade min ork orkat lite mer om jag varit 20 år yngre, men det fick jag ju inte styra över själv.

Sista tiden har jag försökt att rensa ut babykläder, barnvagnar och annat som yngsta dottern Vilja växer ur. Det är en stor process för mig. Ända sedan 1992 har jag ju gått och förberett mig och längtat så efter livet hemma med småbarn... och nu så är det slut. Nu blir det inga fler barn. Nu finns det inga ursäkter längre utan nu måste jag rensa ut.

Tidigare har barnlängtan varit min ständiga följeslagare. Vem är jag utan denna barnlängtan? Den har ju följt mig hela mitt vuxna liv! Alla dessa år med hopp och förtvivlan, all denna kamp och mobilisering av krafter som inte alltid funnits, hormonbehandlingar, ägglossningsstickor, sex på beställning oavsett lust och ork, humörsvängningar, sjukskrivningar, ivf med sprutor och allt vad det innebär... Jag sörjde ju redan 1999 och var inställd på att aldrig få biologiska barn och sedan kom barnlängtan tillbaka när Vendela föddes och dog. Hon blev till på naturlig väg. Alltså fanns hoppet igen. Det tog tre år innan lillasyster Vilda kom och dessa tre år är som ett vakuum av djupaste sorg. Livet stod på paus. Jag är så innerligt tacksam över att livet gav mig fler barn.

Nu står jag här i livet med äldsta dottern som börjat skolan, sonen går kvar på förskolan och yngsta dottern är precis inskolad på samma avdelning som sin storebror. Jag har handlat höstkläder och regnstövlar och namnar kläder och gosedjur. Idag är min sista dag av min föräldraledighet och imorgon börjar allvaret med att börja arbeta igen. Mitt livs absolut sista föräldraledighet.

Sista åren har varit fulla med småbarnsår och en mamma som satt sig själv i sista rummet. Här står jag alltså utan stadiga kängor. Jag skriver stadiga kängor för alla års svåra foglossningar som min kropp gått igenom gör att högklackade stövlar inte längre är optimalt... men jag ska nog allt prova det också. Fina skor att vara respektabel på arbetet med. Fina skor att klara av att vara i konsultrollen med orden; Jajamensan, det fixar jag! Självklart finns det en oro och ängslan över om man klarar av att arbeta heltid igen. Säkerligen ingen onormal ängslan när man varit hemma så länge som jag. Efter en vecka på jobbet så känns det säkert som om jag inte gjort annat än att arbetat länge...

Det är mycket som händer i livet just nu och många omställningar och många tankar. Jag har lärt mig att man kan vara både stark och svag på samma gång. Jag har fallit så många gånger att jag känner mig som en sådan där leksak som man puttar till och så vippar den tillbaka. Heter det vippedocka kanske?

Jag längtar efter att leva utan ständig kamp i den mån det går. Jag längtar efter att veta säkert att det går ett par stadiga kängor till bredvid mig på min väg... För vägen hit har varit full med slingriga stigar och gropar i marken. En sak i taget. En dag i taget.

Jag behöver helt enkelt - stadiga kängor.

Ville 3 år!

2011-08-09T20:23:00.016+02:00

080808 föddes denna härliga, charmiga och bestämda kille!
Jag kan inte fatta vart tiden har tagit vägen...

Vilken glädje att få öppna stora paket!
Detta innehöll en Bilar-cykel och Ville var i extas :-)

Bilar är favoriten ifall någon missat det.

Självklart med Blixten McQueen på tårtan.

Ville känner sig stor och viktig när han får blåsa ut ljusen.

Lillasyster njuter av att gunga och att iaktta sina syskon.

Villes elbil var äntligen iordninggjord lagom till
födelsedagen och Villes lycka var gjord!

Bilen kördes med stort allvar och noggrann precision.

Ville vill INTE låna ut bilen till storasyster mer än nödvändigt.

Bilar-cykeln var perfekt. Trehjulingen är nu passé.
Han cyklade prövande i en minut och sedan cyklande han rally på gården
som om han aldrig gjort annat än att cykla i sitt liv.
Sladdbromsa upptäckte han fort. Flaggan där bak är viktig.

Storasyster lärde sig nästan att cykla utan stödhjul förra hösten.
Nu i sommar så ville hon ha tillbaka stödhjulen för hon vågade inte
att cykla annars. Vi försökte att locka henne att prova utan, men icke.
Igår så fick hon då stödhjul i bonuspresent från mormor. Döm om vår förvåning
när hon helt plötsligt lånade en kompis cykel på gården
och cyklade iväg... utan stödhjul! När jag frågade hur länge hon
kunnat cykla så svarade hon att det har hon kunnat länge!

Mamma Elisabeth, 8 augusti 2011

Vendela 9 år sedan...

2011-07-09T15:52:00.004+02:00

Älskade, älskade Vendela 9 år.

8 juli 2011

Sommar

2011-06-27T11:57:00.003+02:00

Barnen lyckades ha på sig sina midsommarkransar i några sekunder i alla fall.

Jag önskar er en så fin sommar som det bara går!

Varma hälsningar/Elisabeth

Saknar...

2011-06-27T11:48:00.006+02:00

Saknar, tänker, längtar...

Snart är det 9 år sedan min förstfödda älskade Vendela föddes.

Så mycket som hänt sedan dess...

När jag blundar kan jag fortfarande känna hennes varma kropp i min famn.

Vendela och Vega. Mammas två små änglar. Ni finns alltid mitt hjärta!

Veteranbil

2011-06-15T13:18:00.003+02:00

Nu har jag avverkat underredeskontrollen (cellprov livmodertappen) och har fixat lite vagnsskador (frisyren) men stötfångarna (mammografin) ska bokas om tid för kontroll. Lite invändig bilrekonditionering (tandhygenisten) ska också bokas om tid för.

Fattas bara lite rostskadekoll (leverfläckarna) och när jag ändå håller på så får jag kolla oljetrycket (lite högt blodtryck). Jag skulle behöva gå igenom bränsleinsprutningen ordentligt också för att optimera bränsleförbrukningen (vikten) men får för tillfället nöja mig med att köra så energisnålt som jag kan.

Funderar på att kolla upp den gamla vindrutan för att se om den behöver bytas (suddig syn) och det skulle definitivt behövas nya sommardäck (skor). Vagnen känns hyfsat stabil nu i alla fall efter alla krockar den varit med om (graviditeter och foglossningar) så nu är det bara att rulla vidare.

Visst skulle jag längta efter en helrenovering av hela motorn (magen) och en omlackering (huden) skulle inte sitta fel. Nya stötdämpare (brösten) när man ändå håller på kanske? Men jag får nog vinna lite pengar först i så fall.

Det är inte illa att hinna vara sin egen bilmekaniker i superhektiska maj/juni när man dessutom har en egen vagnspark (barnen) att ta hand om. Jag har en äldre modell stående här också men den klarar inte så många mil till och kanske får gå till skroten...

Lite fix och tricks och skönhetsfläckar får man räkna med när bilen gått långt, men detta får jag väl kalla för kördugligt skick i alla fall. Inte illa för en veteranbil som jag...

Ett år sedan pappa dog.

2011-05-24T16:51:00.010+02:00

Idag för ett år sedan så tog pappa sina sista andetag. Jag och mamma hann precis fram till sjukhuset och vi höll honom i händerna och talade om att vi älskade honom när han sakta gled iväg till någon annanstans.

Tänk att det redan gått ett år. Det känns nyss men ändå så längesedan. Ett välkänt uttryck i sorg, men just så är det ju. Det var ju nyss pappa var här så full av liv och så glad i sina barnbarn. Det var ju nyss men ändå så längesedan! Längesedan för att det hunnit hända så mycket efteråt.

Lilla Vilja har precis hunnit fylla 1 år. Hon var bara 20 dagar gammal här hennes morfar dog. Jag är så tacksam över att de hann att träffas några gånger, men så ledsen att han inte fick mer tid att följa sina barnbarns uppväxt. Vilda saknar honom så mycket och pratar ofta om honom. Då och då så gråter hon och ibland så hjärtskärande att det gör ont. De stod varandra så nära. Det är en sak att själv ha sorg, men en helt annan att se sitt eget barn i sorg.

Idag var jag, mamma, Peter och Vilja vid kyrkogården och satte blommor i minneslunden där pappa vilar. De större barnen var på dagis. Mamma tände ljus för pappa, Vendela och Vega dekorerade med Hello Kitty-klistermärken. Det hade pappa tyckt varit roligt. Mamma satte även en fin kruka med rosa rosor vid graven till Vega som skulle fyllt 4 år imorgon. Det kändes så konstigt att inte pappa var med för han och mamma var alltid noga med att komma ihåg tjejernas födelsedagar.

Efteråt åkte vi och fikade med räksmörgås och räksallad på ett arbetarfik. Ett ställe vi besökt många gånger när pappa levde och ett ställe som jag och Peter besökte många gånger efter Vendela dog. Det kändes bra just idag. En sådan här dag ska man helst slippa tvätt, disk och vardagsbestyr så mycket det går. Det känns skönt för själen att kunna få ägna tid och eftertanke och umgås med de närmsta en sådan här dag.

Idag har det varit ytterligheternas dag. Regn och sol och sorg och glädje. Naturen visar sig från sin vackraste sida med syrenerna i full blom. Lilla Vilja som babblar och charmar och skrattar. Det är som vi brukar säga här hemma till Vilda att man kan vara ledsen och glad på samma gång. För så är det ju.

Pappa hade tyckt om Vildas teckning som hon gav till sin mormor idag. Hon hade ritat stjärnor och måne där pappa, Vendela och Vega var. Men så hade hon ritat ett hjärta och det var speciellt. För det var Vildas hjärta och i hjärtat fanns morfar.

Mycket saknad och tankar idag...

Vilja 1 år

2011-05-05T11:47:00.003+02:00

4 maj 2011 - Vilja 1 år

Jag kommer ihåg det som igår när vi åkte bil och blev omkörda av en brandbil under utryckning och jag kände tårar av empati komma. När brandbilen kört förbi sa jag till Peter att det nog är bäst att åka förbi Apoteket för att inhandla graviditetstest. Vi som inte ens försökt att bli gravida igen och så svårt vi haft det för att bli gravida... inte kunde jag väl vara gravid på naturlig väg bara ett år efter Villes födelse? Men jag kände igen denna överkänslighet och lätthet till tårar och visst stämde min intuition :-)

Jag kommer också ihåg förlossningen som från första värken till hon var ute endast tog 1 timme och 8 minuter. Jag blev igångsatt på förmiddagen och det hände inte mycket i början men hela kvällen kände jag att det var på gång. När klockan blev sent så beslutade en jourläkare, som inte ens var där och undersökte mig, att jag skulle få sömnmedel och morfin för att stanna av värkarbetet så att vi kunde fortsätta nästa morgon. Jag protesterade mot detta för det kändes riskfyllt och onaturligt och jag kände att det ju var nära. Jag kom ihåg Villes förlossning som också gick på rekordfart på slutet. Stackars barnmorskan gick med på att avvakta en timme till. Hon var nog inte så van vid att en födande mamma satte sig emot läkarens order. Men jag litade till min intuition igen och kl.02.18 är hon född! 2 minuter snabbare än sin storebror. En liten tjej med egen Vilja!

Tiden går fort med 3 små barn hemma och jag kan klaga på konstant sömnbrist och brist på tålamod, men jag är så oändligt lycklig och tacksam över alla mina barn! De får varje dag höra att jag älskar dem!

Vi ska fira Vilja lite till och sedan följer alla barnens födelsedagar under maj - augusti. Jag lär inte ha några sysselsättningsproblem... och sedan är det dags för dagis, skola och arbete. Men det är sedan! Just nu njuter jag av att fotografera Vilja hemma på balkongen, göra hand- och fotavtryck, Mumintrollstårtor och annat roligt. Vilja tycker om att posera för kameran och det är mycket tacksamt för en ständigt fotograferande tok till mamma. Fotot ovan är taget på vår balkong igår. Lilla Vilja 1 år!

/Elisabeth

Påskhälsning

2011-04-21T17:36:00.009+02:00

Vi önskar er en så fin påsk som det bara går!

Elisabeth & Peter

Vilda, Ville & Vilja

Vendela & Vega i våra hjärtan

Jag känner livet inom mig...

2011-04-06T10:54:00.007+02:00

Jag känner livet inom mig, som farbror Nilsson (Allan Edwall) i Madicken sa.

En del av mig gläds åt så små saker som att se barnens ytterkläder på krokarna i hallen eller att ha djupa samtal om daggmaskars liv och död. Goa knubbiga barnkroppar att borra näsan i och kittla tills barnen kiknar av skratt. Jag fick mina barn till sist! Mina mirakel!

En annan del av mig saknar min pappa mycket och sorgen kommer fram när det närmar sig hans födelsedag och årsdagen av hans död. Där finns också mycket oro över min nära anhörigs hälsa fastän operationen gick bra. En speciell vän har problem med sitt hjärta men det verkar ordna sig... och en annan speciell vän har precis fått ett cancerbesked. Båda vännerna är runt min ålder och har båda mist barn. Mitt hjärta blöder eller vad ska man skriva som passande och beskrivande ord?

Livet är verkligen oförutsägbart och där finns ingen rättvisa. Människor som redan drabbats av djupa sorger går inte fria från att drabbas igen. När Vendela dog var det flera som sa just detta att nu kan det inte hända igen. Vi hade haft vår beskärda del. Sedan höll Vilda på att dö vid förlossningen och sedan dog Vega i min mage. Nu hör jag det inte lika ofta längre.

Mycket tid i mitt liv har lagts på att få barn. Mycket tid och oro, för resten av livet, kommer jag alltid att ha om mina barns hälsa och om deras framtid. Men julen 2008 fick jag också oron över min egen hälsa. Det var då jag fick blodförgiftning och blev inlagd på sjukhus på självaste julafton kl.15.00. Jag blev gipsad för att inte kunna röra armen och fick dropp med en hästkur av antibiotika i tre dygn. En sjuksköterska sa att jag hade goda chanser till överlevnad om de hittade rätt sorts antibiotika och för att jag var förhållandevis ung.

Självklart hade jag inte trott att jag var odödlig innan, men när allt sätts på sin spets och blir allvar är det många tankar som hinner tänkas. Kanske var det blodförgiftningen, mitt bagage, min ålder och erfarenheter men där finns nu också en rädsla för min egen hälsa. Tänk om jag får cancer i äggstockarna efter alla hormonbehandlingar? Tänk om jag får cancer för att jag varit en rökare för snart 10 år sedan? Tänk om, tänk om, tänk om... Rädslan gäller inte så mycket mig själv utan jag kan ju inte lämna mina barn!

Jag går inte omkring och oroar mig hela tiden. Det gör jag inte. Jag försöker verkligen att njuta av livet och dess här och nu för det är det enda vi har. Men ibland är det svårt att balansera allt i livet. Jag har inte det där skyddsskalet att "Det drabbar andra men inte mig" och det känns som om jag aldrig kan få det åter. Det är både på gott och ont. Jag är också medveten om att ifall jag skulle drabbas på riktigt av svår sjukdom med oviss utgång, så känns dessa rader säkert futtiga. Då skulle jag nog verkligen få veta vad oro är.

Ganska ofta säger jag till Vilda, när hon pratar om sin saknad efter sin morfar, att man kan vara både ledsen och glad på samma gång. Precis så känns det när hjärtat oroar sig inombords samtidigt som man skrattar åt barnens tokerier. Jag är så tacksam över mina barn som både tar och ger energi. När vi letar daggmaskar att rädda på gångbanan så känner jag livet inom mig.

/Elisabeth

Dagens drama

2011-04-06T10:44:00.005+02:00

Idag har jag haft dagens drama på väg till förskolan.

Vilda, snart 6 år, ömmade för alla stackars halvdöda maskar på marken och gick t.o.m. på tå för att undvika att trampa på någon. Mig tvingade hon att köra hinderbana med barnvagnen på gångbanan. Förbipasserande hade nog väldigt roligt. Ville, snart 3 år, stampade resolut på alla maskar han hann med.

När vi kom till förskolans grind mötte vi två unga kvinnor på väg ut. De skrattade gott åt Ville som klafsade i vattenpölen av hjärtats lust och de sa högt hur underbart det skulle vara att vara barn igen. Jag undrar hur de skulle ha tagit det om Vilda bett dem att plocka upp daggmaskarna i nöd för hand.

/Elisabeth

Star Wars-glass bara för pojkar?

2011-04-02T19:05:00.009+02:00

Pressrelease på Triumfglass hemsida 2011-03-01 http://www.triumfglass.se/pressreleaser_xx11.php

"Årets glassiga nyheter med Triumf! Nu är de äntligen här!

Våren närmar sig och snart kan vi njuta av glass i solskenet. Nedräkningen har börjat.

Den här säsongen har vi lagt extra kraft på produktutvecklingen och breddat vår smakpanel med några yngre förmågor, Victoria 11 år, William 8 år och lilla Nova 4 år.

Nyheten HELLO KITTY har vi anpassat för de lite yngre barnen. Glassen trycks upp ur sin cylindriska förpackningsform - mindre kladd och mer lek! Missa inte finalen… En rosa visselpipa som pinne, kanske blir det 2011 års svar på Vuvuzelan? Här har vi fokuserat på enkla smaker, en vaniljglass med jordgubbssylt kort och gott.

STAR WARS blir säkert både små och stora pojkars favorit! Men alla är såklart välkomna, vuxna som barn. Eftersom varumärket blivit kultförklarat kan det tänkas att en och annan STAR WARS fan får upp ögonen för den här glassen. En vaniljglass med mjuk och krispig saltlakrits. En smakrik glass!"

Hur tänkte Triumfglass här egentligen? Inte nog med att det bara är yngre barn som kommer att gilla Hello Kitty-glassen utan Star Wars-glassen kommer att bli pojkarnas favorit? De skriver att alla är såklart välkomna, vuxna som barn. Välkomna till vad? Att tycka om glassen? Men bara om du är av rätt kön då eller?

Det är så illa skrivet att man kunde tro att det var ett aprilskämt... men det är det inte. Illa skrivet både med syftningsfel och särskrivning men framför allt är det genusfrågan. I dagens upplysta Sverige så kämpar vi fortfarande med genusfrågor. Halvnakna tjejer i verktygsreklam, aktiva pojkar och passiva flickor, pojkar med bilar och flickor med dockor, tuffa och coola killar och duktiga och söta flickor, rymliga storlekar och slitstarka pojkkläder att leka i och söta, tajta och ömtåliga flickkläder... Ja, listan är längre än så och nu har det även spritt sig till glassen!

Ska inte en tjej kunna välja Star Wars-glass om hon gillar lakrits och en kille Hello Kitty-glass om han gillar jordgubb? Är det skillnad på smaklökarna mellan könen? Ska inte en tonårstjej kunna välja Hello Kitty-glassen eller är hon för gammal då? Jag som vuxen väljer givetvis vilken glass jag vill. Det blir också jag som vuxen förälder som får stå och förklara vid glassdisken för mina barn att min dotter visst kan välja pojkglassen och min son visst kan välja flickglassen om han vill.

Att barnkläder och barnleksaker är extremt könsuppdelade är dåligt, men där kan jag förstå vinstintresset som ligger bakom. Inte ursäkta, men förstå varför de gör som de gör. Könsuppdelade kläder och leksaker säljer mer. Men att glass skulle kunna sälja mer för att de riktar sig till olika kön tycker jag onekligen är mycket klantigt tänkt. Nej, det här är dåligt publicitet för Triumfglass och jag hoppas fler negativa kommentarer når fram till företaget så att de ändrar sin marknadsföringstext illa kvickt.

I Aftonbladet 23 mars 2011 skrev Svante Lidén om Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt som provsmakade glass. Svante skrev en rolig artikel med flera knorrar angående både GB-glass och Triumfglass. Han skrev också om Star Wars-glassen men missade faktiskt att den bara var för pojkar. Så vanligt är det överallt med det skeva genustänket att t.o.m. en kritisk och duktig journalist inte ens reagerar över Triumfglass klavertramp i genustänkandet. http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article12771423.ab

I dagens Göteborgs-Posten på Graffiti-sidan är det en ung reporter, Emma Ullberg, som också reagerat över Triumfglass skeva genustänkande. Hon skriver många kloka och tänkvärda ord. http://graffiti.gp.se/personligt/1.589980

Sprid gärna denna information vidare så att Triumfglass ändrar sin marknadsföring och får sig en tankeställare angående könsuppdelningen. Man kan bry sig om både jordskalvsoffren i Japan och Star Wars-glass bara för pojkar samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Jag vill inte ha mina barn låsta i olika gammaldags, förutbestämda och cementerade könsroller om det går att undvika. Jag vill att de fritt ska få välja vilken glass de vill äta själva.

/Elisabeth

Dinosaurien Elisabeth

2011-03-11T16:28:00.010+01:00

Det var alldeles nyss, men för väldigt länge sedan...

Vilda slog mig med hästlängder i flipperspelet.

Vilda behövde en egendag med mamma och jag planerade för något roligt med Vilda och min mamma skulle följa med också.

E - Vad säger du om att gå på museum?

V - Jag vill fika med chokladboll och Coca-cola.
E - Javisst, det ska vi ordna, men vad säger du om att gå på museum med mig och mormor? Vi kan gå på Mölndals museum och fika efteråt där? Du vet där du var och kollade på Barbie-utställningen sist? Nu har dem en 70-talsutställning med saker från när mamma var liten där.

V - Nja... jag vet inte mamma... Jag är rädd för dinosaurier.

Tack för den! Jag kände mig stenåldersgammal redan innan när ens barndom har hunnit hamna på museum.

Besöket blev väldigt lyckat och både mamma och jag var nostalgiska. Vilda spanade in alla saker som fanns i montrar (som man aldrig trodde att man skulle få uppleva att se i en monter!), spelade flipperspelet (ett manuellt sådant) minst 100 gånger, kollade barnfilmer från 70-talet (varav många går som repriser än idag) och njöt i fulla drag efteråt av chokladboll och cola. Fast vi 70-talister sa inte chokladboll på den tiden.

Min kommande 40-årsfest senare i år ska bli med tema 70-tal. Man kanske kan få låna lite snygga kläder? Eller inte :-)

Rekommenderar varmt ett besök på museet och för er som bor för långt ifrån finns hemsidan http://www.minnen.molndal.se/tema/70tal/ med 70-talstema.

/Vilse i pannkakan

Kvinnodagen

2011-03-11T16:02:00.005+01:00

Vilda stylar mamma med smink och 1 kg hårspray.

Internationella kvinnodagen höll på att gå förbi utan ett spår här hemma, så jag kände mig nödd och tvungen att diskutera kvinnofrågorna med Vilda, snart 6 år.

E - Du vet väl om att det är kvinnodagen idag?

V - Jag tror det, men jag vet att man får äta semlor idag!

E - Ja, det är semledagen samtidigt. Men vet du varför vi har en kvinnodag då?

V - Varför har inte pojkarna en egen dag?

E - Tycker du dem behöver det?

V -Jag tycker synd om pojkarna!

E - Jaha, varför det då?

V - Dem ska ju också ha en dag då dem får lov att äta semlor!

Fotot bjuder jag på. En kvinna är vacker utan smink eller hur var det nu?

Kvinnofrågorna lär jag få behöva diskutera mera med Vilda senare då ett stort intresse för henne är smink, hår och kläder. Hon älskar Melodifestivaler, Let's Dance m.m. och härmar gärna hur kvinnor dansar och ser ut. Hon lär väl landa i någon verklighet någon dag i framtiden ändå om samhällets utseendefixering och hur kvinnor framställs. Nu får hon gärna bara vara barn och måla mig som en clown hur mycket hon vill.

/Elisabeth

Superkrafter

2011-03-11T11:53:00.008+01:00

Ibland hör jag kommentarer eller läser saker som sedan ligger och gror inom mig. Oftast så släpper jag dem fria igen och allt som oftast så hinner jag inte reflektera och än mindre skriva om det.

Den senaste tiden har jag dock tänkt på detta med den egna viljan och kraften och hur mycket, eller lite, som man kan styra med sina egna tankar.

Exempel 1: Jag läste om cancersjukvården i Västra Götaland för inte så länge sedan och jag har för mig att det var en hel bilaga som handlade just om ämnet cancer. I en artikel stod det uppräknat flera saker som man kunde göra för att undvika cancer, så som att äta rätt, motionera, aldrig röka, tänka positivt o.s.v. Jag tänkte på alla, unga som gamla, som drabbats av cancer och som kanske gjort precis allting rätt, men ändå drabbats.

Olika sorters cancer kan ha olika sorters riskfaktorer bakom, men det var skrivet så generellt och gällde allt som hade med cancer att göra. Ja, förutom faktafelen så hakade jag upp mig på detta med att tänka positivt. Vilket hån för dem som drabbats att säga att man kan slippa cancer genom att tänka positivt!

Exempel 2: En gammal bekant, som jag tycker mycket om, fällde en välmenande kommentar till mig nyligen. En riktigt klassiker som de flesta som kämpat för att få barn säkerligen har fått höra. När han fick reda på att vi fått Vilja, som blev till på egen hand, så sa han att detta kan ju hända när man har slutat att tänka på att få barn. Nja, sa jag som lärt mig att berätta om att jag faktiskt har en hormonrubbning som gör att jag har fertilitetsproblem, men att vi var ju givetvis mycket tacksamma över att det hänt spontant. Diplomatiskt anpassat svar som passar i sociala sammanhang. Jag förstår ju att hans kommentar bara var i välmening.

Vad jag egentligen skulle vilja säga är att om man inte kan få barn, så är det absolut bästa att ta reda på fakta och kolla upp vad som kan ligga bakom infertiliteten. Om ens bil är svårstartad så får man väl aldrig höra kommentarer från någon att du ska se att om du slutar att tänka på det, eller köper en annan bil (adoption), så startar den nog så småningom. Nej, istället är det mest logiska att ta bilen till en verkstad och kolla upp vad som kan ligga bakom. Att säga att man ska sluta tänka på det antyder ju att man med sin egna viljas kraft helt plötsligt kan bli gravid... om jag slutar att tänka på det!

Exempel nr 3: En väninna, som jag också tycker mycket om är väl bäst att skriva, berättade om sin andra graviditet där hon lyckligtvis sluppit känna av foglossningar. Enligt henne så hade hon sluppit foglossninger helt enkelt för att hon inte hunnit med att känna av dem. Nja, sa jag igen, och skojade om mina egna svåra foglossningsbesvär som jag haft med alla barnen. Det hade varit skönt om det hade varit så enkelt att man inte hade tid att känna efter. Men hon stod på sig att det var för att hon inte hann att känna efter.

Jag kunde ha blivit mycket provocerad där för det kan ju lätt tolkas som att mina egna foglossningar där jag var tvungen att gå på kryckor endast har varit psykiska besvär då jag tydligen har haft tid att tänka på dem. ;-) Sjukvården har velat sjukskriva mig tidigare än vad jag själv har velat vid varje graviditet och det är ju skönt att ha i ryggen när man hör sådana här kommentarer. Vad som fascinerar mig mest återigen är dock detta med den egna tankekraften. Om man inte har tid att tänka på någon fysisk åkomma så existerar den inte?

Jag undrar om man har tänkt igenom sin egen livsåskådning eller om orden som sägs oftast bara är helt tanklösa? Exemplen ovan är bara ett axplock ur min egen verklighet, men hur ofta sker det inte överallt, dagligen? Mig själv inberäknat hur medveten jag än är.

Tror man att det är Guds vilja, ödet eller ens egen tankekraft som styr i livet? Man kan vara kristen, agnostiker (varken troende eller ateist), ateist, humanist, kristen humanist, marxist, existensialist o.s.v. Jag undrar hur många som är medvetna om vad de själva förmedlar till andra med sina kommentarer och om det verkligen är deras livsåskådning?

Att kunna styra mycket i sitt liv med sina egna tankar är en del av existensialism. Populärt förenklat till frasen "Var och en är sin egen lyckas smed". Men inte ens existensialism försvarar cancer, infertilitet eller fysiska åkommor som att de går att styra över med sina egna tankar. Ett bra tankesätt för existensialismen är att var och en är sin egen kapten på sin egen skuta, men även som kapten är man tvungen att väja för kobbar och skär. Kobbar och skär är bildligt talat det oundvikliga, som t.ex. sjukdomar och död. När kaptenen styrt förbi kobbar och skär så är det upp till kaptenen att ta ut bästa kursen igen. Existensialism mycket enkelt förklarat, men den är givetvis inte så svart eller vit.

Jag tror jag ska anamma den senaste trenden med superkrafter för det verkar vara väldigt enkelt. Det kan man väl ha som livåskådning? Att världen och händelser styrs av superkrafter? På TV och film syns dessa människor med olika slags superkrafter överallt just nu och jag själv känner mig allt som oftast som Superwoman här hemma med tre små barn, sömnbrist, tidsbrist och diverse olika trollerikonster för att få vardagen att gå ihop. Superkrafter antas man ofta ha från vissa i omgivningen också där man förväntas klara allt.

Superwoman... så får det bli. Med superkrafter kan jag styra allt. Vad är din livsåskådning?

EliSabeth

Den där Mary

2011-02-25T12:03:00.005+01:00

Kommer ni ihåg den där filmen "Den där Mary" från 1998 med Cameron Diaz i huvudrollen? Hon råkar gå in på toaletten precis efter att killen i filmen gjort sina... eeeeeh... behov... och lämnat efter sig något vitt och kladdigt vid handfatet. Hon tror att det är hårgelé och använder det glatt i sin lugg och skapar en oförglömlig filmscen.

Varför kommer jag att tänka på den filmen nu? Jo, för att en disträ, trebarnsmamma med stor sömnbrist har flera gånger lyckats med att duscha, torka sig, smörja in hela kroppen och börjat att klä på sig. Därefter har hon slängt en blick i spegeln och undrat vad i jösse namn det kladdiga vita i luggen är för något. Svaret är att Elisabeth glömt att duscha ur hårbalsamet.

Inte bara en gång.

Tur att man har självdistans och vågar skratta åt sig själv efteråt i alla fall.

/Elisabeth

Min barnlängtansresa

2011-02-24T20:51:00.002+01:00

Idag skrev jag under på påminnelsepappret om att vi inte längre önskar behålla våra två frysta ägg i frysen på Fertilitetscentrum. Trots att vi har fått förmånen att få tre levande barn så var det inte ett enkelt beslut. Kanske för att hela resan för att få barn pågick i 18 år för min del och barnlängtan har till stor del skapat det liv jag har idag, samt format mig mycket som person.

Barnlängtansresan
Min resa började redan 1992 med önskan om barn tillsammans med min dåvarande man. Jag kommer så väl ihåg när vi sa orden att; Händer det, så händer det! Inte kunde jag ana då vad vi hade framför oss. 7 år senare så skilde vi oss efter att ha genomgått fertilitetsutredning, tidiga missfall och sjukvårdens långa destruktiva köer inför varje liten undersökning och kön till IVF blev till och med längre under tiden vi väntade. Barnlängtan var inte något som man pratade så öppet om då, men det skulle ha behövts. Det var en stor sorg för mig att inse att det inte skulle bli några biologiska barn.

Vendela i hjärtat
Livet vände blad och jag träffade min nuvarande man. Jag var öppen från början om min infertilitet, men döm om vår förvåning när min trötthetsdepression, som jag trodde det var, visade sig vara en helt spontan graviditet! Jag älskade verkligen att vara gravid, även om det var fysiskt tungt med svåra foglossningar, och vi flyttade, bytte bil, köpte saker till bebisen och hade alla de lyckliga förväntningar som man kan ha när man väntar sitt första barn.

Livet vände tvärt blad igen när vår förstfödde dotter, Vendela, dog i min mage under förlossningsvärkarna i v. 40+6 i juli 2002. De gjorde katastrofsnitt och återupplivningsförsök, men det var redan för sent och det hittades aldrig varför detta kunde hända. Den bottenlösa sorgen över att mista ett efterlängtat barn önskar jag ingen och det finns inte nog med ord för att beskriva. Mina armar minns fortfarande hur det kändes att hålla om henne och hon såg ut som en perfekt och normal liten bebis fast i en djup sömn som inte gick att vakna ur. Även om åren har mildrat den första skärande sorgen så finns hon alltid med mig i hjärtat varje dag.

Sorg och barnlängtan
Jag hade fått barn och alltså var jag en mamma, fastän utan ett barn i famnen. Sorgen blev mer konkret för omgivningen och vi fick stöd från många håll. Stöd som jag knappt fått innan för då var min barnlängtanssorg inte så konkret. Nu ville vi ju absolut försöka bli föräldrar igen och den största rädslan var att aldrig få uppleva det igen.

Det blev till slut en ny fertilitetsutredning (som inte var självklar för vi hade ju redan fått barn), fler tidiga missfall, ny väntan i kö till IVF, många påfrestande hormonbehandlingar, den slumpartade upptäckten att jag hade hormonrubbningen PCO-s som jag själv misstänkt länge, dietistbesök med kognitiv behandling, informationsmöte om adoption… Jag skulle kunna skriva en hel roman med alla turer. Så mycket hopp och förtvivlan, hopp och förtvivlan och jag förstår dem som jämför krisförloppet i barnlängtan med krisförloppet för dem som har cancer eller aids. Krisförloppet, inte själva sjukdomen.

Jag fick stå på mig för att till slut få en missfallsutredning. Enligt min läkare skulle min sista mycket tidiga graviditet inte räknas även om jag hade testat positivt i över en veckas tid. Om jag envisades med det, så hotades vi med att hamna längst bak i IVF-kön. Som om det inte räckte att vi kämpade med barnlängtan. Missfallsutredningen kom tillbaks med besked om att jag hade kromosomförändringar som kunde påverka eventuella graviditeter och skulle jag bli gravid så rekommenderades jag att göra moderkaksprov. Berodde Vendelas död på detta? Efter besök hos genetik så visade det sig att just min kromosomförändring var helt harmlös, ungefär som att vi människor har olika fingeravtryck. Informationen jag fått var det standardsvar som dem brukade skicka ut.

Fertilitetscentrum
Efter alla dessa känslomässigt påfrestande turerna och den långa väntan, så beslutade sig mina föräldrar för att hjälpa till ekonomiskt så att vi kunde komma iväg och försöka med IVF på Fertilitetscentrum. Något jag är dem evigt tacksamma för. Vilken skillnad! Jag önskar att alla som behöver det skulle kunna få samma bemötande! Professionellt bemötande, sakliga fakta och inga väntetider. Äntligen fanns det lite hopp i livet igen och jag påbörjade nedregleringen, eller smakprovet på mitt kommande klimakterie, inför vår första IVF. Jag väntade och väntade på att mensen skulle komma, men fick komma in för att punktera en eventuell äggblåsa som kunde ligga kvar. Men det var inget ägg, för det var redan ett pickande litet hjärta!

Vilda
Vilda föddes i juni 2005 efter en lång och orolig graviditet med svåra foglossningar även denna gång, men vi fick mycket stöd på vägen. Även Vilda höll på att dö vid förlossningen, men denna gång slutade dock allt väl. Hon hade varit så vild hela tiden i magen att navelsträngen låg fyra varv runt halsen. Hennes namn blev Vilda och det passar henne perfekt även idag. Hon hinner knappt att sova för det finns ju så mycket att upptäcka i livet. Sorgen efter Vendela fanns ju kvar, men Vilda tillförde äntligen glädje i våra liv igen.

Vega i hjärtat
Vis av våra erfarenheter så väntade vi inte så länge innan vi tog kontakt med Fertilitetscentrum igen för att försöka få syskon med IVF. Första försöket var jobbigt hormon- och känslomässigt och tyvärr blev det inget. Andra gången så kortades nedregleringen ned så att jag mådde psykiskt bättre och äggen skulle odlas till blastocyster. Glädjen var stor när jag testade positivt! Jag hann med foglossningar, extremt illamående, flera besök på specialistmödravården och till och med känna lite rörelser innan livet vände blad igen. Ett ultraljud hos barnmorskan i graviditetsvecka 17 visade att det lilla hjärtat slutat att slå. Två dagar senare födde jag fram en litenliten docka som fick namnet Vega. Hon är begravd hos sin storasyster Vendela.

Sista IVF:en
Efter ett tag så vågade vi oss på att försöka med det sista och tredje IVF-försöket. Det känns oerhört viktigt att veta för sig själv att man gjort allt man kunnat i barnlängtan. Det ska helst inte finnas några: ”Men tänk om…?” Även denna gång blev det IVF med blastocyster och det såg lovande ut med 17 utplockade ägg. Tyvärr klarade sig inte ett enda hela vägen till att sättas in igen och det var det ingen som hade trott. Hopp och förtvivlan-resan. Upp och ned, ned och upp…

Ville
Vi beslutade oss för att försöka med de två frysta blastocysterna från vår andra IVF-omgång. Jag kommer ihåg hur det kändes att sitta i väntrummet med andra par och vänta på att förhoppningsvis bli inkallad för att få ett ägg insatt. Min man var hemma med vår dotter Vilda och det kändes ensamt och stort att vänta på en sådan sak. Livet är väldigt närvarande i en sådan stund. De andra paren blev inkallade men inte jag. Läkaren skakade på huvudet och förklarade att tyvärr så klarade sig inte det första ägget. Efter ytterligare 20 minuters ensam väntan så dyker läkaren upp i korridoren och redan på långt avstånd så vinkar han att jag ska komma med. Han förstod nog den nervpressande väntan. Det är svårt att greppa ibland att vår son Ville, född i augusti 2008, var den där frysta blastocysten.

Händer det, så händer det.
Ville är vår lille blondlockige kung hemma som älskar att bestämma och charmar alla i sin väg. Efter hans födelse så var vi enigt överens om att inte försöka få fler barn med hjälp. Alla våra barn är mirakel men det är också ett under i sig att vi fortfarande är tillsammans efter alla prövningar. Många runt omkring oss tyckte att nu räcker det väl? Nu har ni en av varje. En av varje kön är många människors föreställning om det bästa. Jo, jag var nöjd, men det kändes inte riktigt avslutat i hjärtat. Skulle jag någonsin vara nöjd? Jag som levt med barnlängtan så länge och som mist två döttrar. Skulle det någonsin kännas som att nu är det färdigt med barn? Åter var jag tillbaks till där det började. Händer det, så händer det.

Vilja
På något mirakulöst sätt, så hände det verkligen igen. Utan att vi ens försökt och det inte så lång tid efter Villes födelse. Efter ytterligare en lång, tung och orolig graviditet så kom vår lilla Vilja i maj 2010. Hon kom verkligen av egen Vilja och vi kunde ju inte svika traditionen som råkat bli med att döpa alla våra barn med namn som börjar på V. Hon är nästan jämt nöjd bara hon får mat och sömn och alla syskonen älskar verkligen varandra. Det är givetvis både bråk och kramar, men de är så fina mot varandra.

TACK!
Jag är så innerligt tacksam för varje person som hjälpt till på vägen i vår barnlängtan. Fertilitetscentrum står jag i särskild tacksamhet till där varje person bemött oss med respekt och hänsynsfullhet. Vi fick veta realistiska förväntningar och känslan av maktlöshet ersattes av hopp. Skulle det inte bli fler barn, så skulle vi ändå kunna veta och känna att vi gjort allt i vår makt för att sedan kunna vända blad i livet. Men nu blev det barn! Att få komma dit för behandling är det bästa vi gjort! Tack till dr. Margareta Wood som följde oss längst men också tack till all berörd personal vi kommit i kontakt med. Vi är så tacksamma över att ni finns och gör det arbete ni gör!

Det blev en lång historia som kanske var mest nyttig för mig själv att skriva ned. Så mycket längtan och tårar och nu sitter jag här efter att ha nattat mina tre högst älskade barn. De andra två barnen finns alltid i hjärtat. Jag önskar att jag kunde ha sluppit vissa av livets händelser, men jag skulle aldrig vilja vara utan alla mina erfarenheter. Utan dem skulle inte jag vara jag.

/Elisabeth 24 februari 2011

Julhälsning

2010-12-20T16:14:00.004+01:00

Barnen fullkomligt älskar allt med julen och det är bara att gladeligen följa med!

På julafton tänder vi ljus för alla som vi saknar. De är alltid med oss.
( Ljuständning på julafton kl.15 - evenemang på Facebook )

Varma julkramar till alla!

/Elisabeth

My year in status 2010

2010-12-09T13:29:00.003+01:00

På Facebook finns det en rolig applikation som heter My year in status som sammanfattar ens statusrader under det gångna året. Jag hinner knappt med Facebook eller bloggandet eller någonting vid datorn alls just nu... men statussammanfattningen hann jag med :-)

Det har varit ett mycket händelserikt år för mig med både glädje och sorg... Jag är tacksam över att jag tagit mig tiden att skriva på Facebook och att jag bloggat ibland. Det har jag behövt och behöver.

Just nu är livet fullt upp innan jul och jag prioriterar barnens julfirande. Vilda är helt i extas över allt som har med julen att göra och lillebror följer efter. Deras glädje smittar av sig.

Vi får se om jag hinner med internet något mer innan jul, men gör jag inte det så hoppas jag att var och en får en så fin jul det bara går!

Varma tankar inför jul och nyår!

Kram/Elisabeth

Tiden

2010-11-24T13:21:00.004+01:00

Tiden går fast samtidigt som den för alltid har stannat...

Idag är det 6 månader sedan som pappa dog. Tiden stannade den dagen men har ändå fortsatt. Ibland känns det som en livstid sedan och ibland som en sekund sedan. Det är väl sorgens kännetecken. I dagarna tar jag också farväl av mitt barndomshem. Jag står där i det som var mammas och pappas vardagsrum och tittar ut över Stensjön och Rådasjön där hela min uppväxt ryms. I det oundvikliga så blir det bra att mamma flyttat nära oss så att vi kan stötta henne, men det är också ett farväl av det som en gång varit. Jag saknar att kunna ringa pappa och fråga saker och det känns så tungt att han inte fick se sina barnbarn växa upp.

Älskade farmor som jag stod så nära. Idag är det hennes födelsedag och hon skulle ha fyllt 85 år. Istället har hon varit borta i drygt 3 år. Det var alltid hon och jag. Hon och jag som fyller år med en dags mellanrum. Hon och jag som spelade spel och pusslade under hela min barndom. Hon och jag som åkte på alla utflykter. Hon och jag som åkte till minneslunden och graven och tände ljus för våra barn. Vi delade så mycket och jag saknar henne! På bara några år så försvann farfar, faster, farmor och nu min pappa. Hela deras familj borta. Det är svårt att förlika sig med den verkligheten. Jag vet att de vita fjädrarna är hälsningar från min farmor. Hon fattas mig!

För tre år sedan satt jag i väntrummet på Fertilitetscentrum Carlanderska och väntade på att våra sista provrörsbefruktade ägg skulle tina upp för att återinsättas. Vårt första ivf-försök misslyckades, vårt andra lyckades och blev Vega som tyvärr dog och vårt tredje försök blev hela 17 ägg, men inget klarade sig hela vägen till att återinföras. Vårt sista hopp stod till dessa två frysta äggen (blastocyster) som hade blivit till samtidigt som Vega blev till. Läkaren kom till mig och sa tyvärr. Det första upptinade ägget klarade sig inte, men jag skulle vänta ca 20 minuter för att se ifall det andra ägget skulle kunna klara sig för att återinsättas. Det var de längsta 20 minuterna i mitt liv. Jag försökte hålla hoppet uppe och hoppades att det skulle betyda tur att det råkade vara farmors födelsedag. Det ägget blev Ville!

Imorgon är det min födelsedag. Mina älskade barn håller mig ung samtidigt som jag kan känna mig som 100 år i kropp och själ ibland. Jag är så djupt tacksam över att de kom! Alla mina barn! Jag behöver inga andra födelsedagspresenter för resten av mitt liv.

MiniMello 2010

2010-11-24T12:44:00.007+01:00

Glada kompisarna L, Vilda och E med sina MiniMellos.

Alicka Hejarklack, Pia, Isabella, Prinsessan Lingontuva samt Lisabella.

För er som missat MiniMello 2010 så är det en variant av MiniMelodifestivalen i SVT:s barnprogram Bolibompa. Melodifestivaldeltagarna är skapta av toarullar och mycket fantasi. L, Vilda och E showade och sjöng sin favoritlåt "Bom bom bom" med Mia och Pia.

MiniMellos sätter igång kreativiteten hos både barn och vuxna så börja samla toarullar redan nu. Det är så roligt att se barnen så stolta över sina skapelser!

Strumpbyxor till min man

2010-11-24T11:42:00.001+01:00

Idag har jag fått dagens märkligaste telefonsamtal och det var från min man.

"Har du ett par nylonstrumpbyxor som jag kan få låna av dig att ha på mig imorgon?"

Det är någon slags vadslagning på hans jobb. Har ju i och för sig hört förr att det är många män som är strumpbyxemodeller och Peter har ju faktiskt långa snygga spiror... :-)

Vad ska man bli när man blir stor?

2010-11-19T20:45:00.007+01:00

Ibland kommer tankarna på vad man sysslar med i livet och på vad man kan tänkas pyssla med i framtiden. Gör man rätt saker? Ska man bygga vidare på något man kan? Satsa på sin hobby?

I gårdagens Metro fanns en lång artikel med frågeformulär. Först ett test för att se ens analytiska och logiska förmåga och sedan flera frågeställningar. Sedan kunde man se vilken kategori man kunde tänkas tillhöra t.ex. visionären, nätverkaren, analytikern eller entreprenören. Jag tyckte det såg roligt ut och testade mig själv litegrann. Det logiska testet klarade jag snabbt och glatt läste jag vidare i texterna och tyckte att lite av varje stämde på mig. Men... efter en stund insåg jag att det var en annons som eftersökte unga studenter till arbetsmarknaden. Jag är tydligen redan gammal och passé.

Jag har inga planer på att byta arbete nu, men visst kan jag känna mig gammal när jag inser att det snart är försent för att studera mera för att det finns åldersgräns på att få beviljat studielån.

Tur att det finns Facebook med allehanda udda och roliga tester ifall man vill fördriva tiden som man inte har :-) "Vem bor i din soptunna?", "Vilken Astrid Lindgren-figur är du?", "Vad heter dina bröst?", "I år kommer tomten med........?" och "Vad ska du bli när du blir stor?" Vad gjorde man i livet innan dessa tester dök upp? Skämt åsido så hoppar jag över de flesta testerna, men idag trillade jag dit på "Vad ska du bli när du blir stor?" och jag fick med mig Peter på att testa han också.

Mitt svar var inte så dumt. Projektledare för Ishotellet i Jukkasjärvi. Jag tror jag skulle passa som projektledare, jag gillar kylan och är fascinerad av ishotellet och alltid drömt om att få åka dit och fotografera.

Peters svar är dock mest fascinerande! Vad ska du bli när du bli stor- apparaten har luskat fram att Peter ska bli präst! Jag har mycket svårt för att se framför mig Peter ateisten som präst, men sanningen är att han minst två gånger blivit misstagen för att vara präst i olika sammanhang och det är något vi skämtat om hemma ibland. Vem vet? Han kanske har något inre kall som jag inte vet något om?

Testa gärna själv på http://www.nardublirstor.se/ men som vanligt får man ta i beaktande om man vill att andra ska ha tillgång till sin Facebookprofil. Jag gjorde testet en gång till för att få fram vilka som står bakom hemsidan, vilket är Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), och denna gång fick jag som svar att jag skulle bli Whiskeyrådgivare på växtråd. Det blir bara mer och mer spännande för varje gång.

Skriv gärna en kommentar om vad för sorts yrke du ska ha när du blir stor!

/Elisabeth

Fars dag

2010-11-19T20:07:00.006+01:00

Fars dag 14 november

Min man Peter fick en lång sovmorgon som fars dagspresent.
Uppskattat av en sliten småbarnspappa...

Min pappa brukade få ett telefonsamtal eller ett besök med någon liten present.
Ibland en Sudokopocketbok, ibland någon tankenötsfigur, ibland en whiskey...
Pappa brukade fixa iordning sin specialitet; rostat bröd med avocado,
röd lök, svart stenbitsrom och creme fraiche.

Fars dag denna gång "firades" på kvällen med att jag tog en skvätt
av Famous Grouse-whiskeyn som jag "ärvt" av pappa.
Det skulle han säkert ha gillat.

På Famous Grouse hemsida hittade jag att man kunde skapa
sina egna etiketter. Undrar om han hade gillat detta?

"Wishing you a Famous Fathers day with nothing to Grouse about!
Lots of love Dad, your daughter"

Vendelas namnsdag

2010-11-19T19:55:00.006+01:00

Vendelas namnsdag 8 november

Vendelas minnesljus tändes och hennes syskon "firade" med en ny Hello Kitty-glass
som heter Glitter. I min fantasi ett namnsdagsfirande som jag tror att min älskade
förstfödda dotter skulle ha tyckt om.

Dagen till ära hade lillasyster Vilja
kattdressen på sig som jag köpte till Vendela när hon låg i min mage.

Så mycket längtan och kärlek...

Grattis på namnsdagen min älskade lillastora tjej!

/Mamma

Veckans citat

2010-11-10T15:19:00.003+01:00

"Det är lättare att leda en nation än att uppfostra tre barn."

Winston Churchill

Alla helgons dag

2010-11-06T21:38:00.019+01:00

Vilda och mamma Elisabeth har gravpyntat hos Vendela och Vega.

Mosshjärtat har fått tre symboliska rosor.
En för pappa/morfar Sture, en för Vendela och en för Vega.
Vilda har strött stjärnpaljetter över hela graven.

Vilda tog mamma Elisabeths hela klistermärkesförråd
och dekorerade de tre gravljusen med.

Busiga Vilda.
Hon saknar sin morfar mycket...

Härliga prästen Marianne Fogelqvist på
Spädbarnsfondens minnesstund i Fässbergs kyrka i Mölndal.

Helena Maaninka läste den vackra dikten;

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer,
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån
allt är givet människan som lån.

Pär Lagerkvist

Henrik Ahlstrand läste upp alla saknade barns namn,
Annika Ruys Hagberg och Susanna Schlehaider hjälptes åt
att tända alla ljusen. Här tänds Vendelas och Vegas ljus.

Hannah Aleborg sjunger så otroligt vackert att man får gåshud!

"Älska mig för den jag är" och "Hallelujah" sjöngs idag
och det var samma som på Viljas dop/vårt bröllop
fastän denna gång var Hallelujah" på engelska.
Svårt att hålla tillbaka tårarna...

Så många ljus med namnlappar, så mycket kärlek...

Vackert och sorgligt på samma gång.

Efteråt är det många som vill fotografera ljusen
och sedan ha just sitt barns ljus med sig hem.

Heter man Vilda är det klart att man ska testa
hur det är att göra kullerbyttor i bänkraden.
Mormor Britt-Marie är härdad.

Fika efteråt i församlingshemmet.

Någon hade gjort en så fin kladdkakeängel.

Många familjer, släktingar och vänner.
Många saknade barn...

Tusen tack alla inblandade för ett otroligt vacker minnesstund idag!
Det var skönt att få komma som en vanlig gäst idag
och ej vara involverad i allt praktiskt bakom själva minnesstunden.

Det var svårt att vara på kyrkogården idag...
Pappa brukade alltid vara med och tända ljusen för Vendela och Vega
och nu tänder vi istället ljus för honom också.

/Elisabeth

Vilja 6 månader

2010-11-06T21:27:00.010+01:00

Vilja 6 månader

4 november 2010

Uppmärksamhetsinflation?

2010-10-27T12:26:00.003+02:00

Idag ska jag bära rosa för det ska man göra denna månaden för att uppmärksamma kampen mot bröstcancer.

Och just idag ska jag bära lila för att stötta olika sexuella läggningar.

Och just idag så ska man dricka Fair Trade-kaffe för fattiga bönders skull.

Och just idag så fyller den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak 46 år. Han sitter fängslad sedan 23 september 2001 i Eritrea utan att ha fått en rättegång.

Och så är det internationella Nalledagen idag och fullt legitimt att gosa med nallar.

Och så är det en liten ängel, Linnea, som firar 1 år i Sommarlandet. I min fantasi tillsammans med Vendela och Vega och andra änglabarn.

Och så är det flera vänner och bekantas födelsedagar idag. Grattis faster Lotta, Anna C, Malin L med flera!

Och så firar min väninna Camilla och hennes pojkvän 1 år tillsammans. Stort grattis till dem!

Och så är det många som får lön idag som ju förhoppningsvis är en anledning att fira...

Något mer just 27 oktober?

Saknad...

2010-10-21T22:54:00.003+02:00

Pappa - minneslunden Fässbergs kyrkogård

Vendela och Vega - barndelen Fässbergs kyrkogård

13 oktober 2010

Yrke - mamma!

2010-10-21T21:58:00.005+02:00

Jag har en 5-årig dotter som på fullaste allvar tror att mitt yrke är att vara mamma och att mitt arbete består av att städa. Viktiga arbetsuppgifter :-)

Hon själv ska bli frisör och sköta om sin häst Pärlan när hon blir stor. Det är bara morfar i himlen som vet Pärlans efternamn och till himlen kan man inte ropa och fråga utan när man pratar med dem döda så räcker det med att viska. Hästen Pärlan finns på morfar Stures arbetsplats som han hade precis innan han dog; Gunnebo slott. Vilda var med sin mormor och morfar dit flera gånger.

Hon ska vara både frisör och sköta om hästen för det är inte bra att ha bara ett jobb. Eller hur mamma?

Älskade underbara, lillgamla unge med funderingar och svar på allt. :-)

Förvirrade småbarnsföräldrar

2010-09-28T19:19:00.000+02:00

I förmiddags fick jag ringa receptionisten på Folktandvården och säga;

"Hej! Min man och dotter kommer strax till dig. Vill du vara snäll och tala om för Peter att det är till öronläkaren vår dotter ska till idag? Han har glömt att sätta på ljudet på mobilen så jag kan ej nå honom. Vår dotter ska till tandläkaren, men det är inte förrän imorgon."

Hon skrattade säkert gott åt oss förvirrade småbarnsföräldrar...

Blog award!

2010-09-19T20:56:00.010+02:00

TACK snälla Lilla Angelyne med bloggen; Själar säger aldrig farväl! Jag blev riktigt rörd och det främst av dina ord som du använde för att beskriva min blogg med.

"Zoieli - Här finns hopp! Med två barn i hjärtat och tre på jorden beskrivs hur sorg och glädje ständigt finns vid varandras sida. Kärlek."

Här finns hopp. Kärlek. Vilka fina ord!

I över 8 år har jag nu skrivit på nätet med början på Vendelas minnessida som från början var en MSN-grupp med flera hundra medlemmar, vidare i olika forum som Änglaforum, Spädbarnsfonden, Facebook, bloggen m.m. Jag har delat med mig av sorg, ofrivillig barnlöshet, barnlängtan, vänta barn igen, glädje och hopp och jag har fått enormt mycket stöd av kända och okända människor som för alltid är sparat i hjärtat. Många är de som jag lärt känna via nätet och vi är många som följts åt i flera år och flera har blivit mina vänner även utanför internet.

Speciellt i början i den nattsvarta sorgen och saknaden efter Vendela så var andras ord ljus på vägen. Jag kände igen mig och andras ord hjälpte mig i sorgbearbetningen. Att läsa andra föräldrars hemsidor (det fanns inga bloggar då) gav mig hopp om framtiden och det är en speciell känsla att läsa Lilla Angelynes ord om min blogg. Det finns hopp... Tänk i alla år som vi kämpade för att få barn och syskon. Det livet känns så avlägset men ändå alltid så nära. Det är ju alla dessa år som format mig som person. Tänk om jag kunde se in i framtiden då och få veta att en dag så skulle mina ord ge andra drabbade familjer hopp!

Med utnämningen följer: Kopiera bilden & visa att man fått den. Tacka & länka personen man har fått den av. Nominera 7 andra bloggare & länka till dem. Berätta 7 fakta om dig själv.

Att länka till bara 7 stycken bloggare är svårt för jag läser många bloggar... men här är mitt urval denna gång.

Ansgars syskon - Ängeln Ansgars mamma skriver om både glädje och sorg och skulle hon få för sig att skriva en bok skulle jag stå på kö för att få köpa först! ..."IDAG vet vi att sorgen inte försvinner. Men den går att leva med. Glädjen försvinner inte heller. Och den kan vi också leva med. Vi är glada ofta. Vi gråter ofta. Vi lever vidare. Annorlunda. Inte riktigt de vi var… Fembarnsföräldrar med fyrbarnsliv. En familj med friska hjärtan som det gör ont i."

Älskade familj - Ängeln Williams mamma skriver från hjärtat om kärleken till sina båda barn. "Jag tror inte William skulle vilja att vi endast kände sorg. Att vi bara grät. Han är en bebis. Vår bebis. Och bebisar behöver kärlek, värme och glädje. Det ger vi honom."

Familjen Maaninka. En blogg om hem och familj - Ängeln Idas mamma Helena var den första "änglamamma" jag vågade träffa utanför internet och vi är fortfarande nära vänner! Jag beundrar hennes hemsidor, fotografering och hennes outröttliga uppdateringar med både texter och bilder om livet i familjen, inredning, blommor, änglar m.m.

Jenny Bergwall - Vi träffades på Allt för föräldrars gravidforum när vi väntade barn tillsammans i juni 2005 och sedan har jag varit fast :-) Jenny är otroligt konstnärlig, kreativ och pysslig och det är alltid mysigt att kika in på den flitigt uppdaterade bloggen och se vad hon hittat på i inredningsväg eller vilka fina foton hon tagit på sina barn.

Farmorsbloggen - Katinka är en underbar kvinna som delar med sig av sin positiva livssyn, erfarenheter och vackra fotografier. Hon startade företaget Lifestone som skapar minnen av bebisars hand- och fotavtryck som blivit en succé. När hon valde att börja blogga, blev givetvis bloggen också en succé. Jag har fått förmånen att träffa Katinka in real life då jag ledde arbetet med samarbetet mellan Lifestone och Spädbarnsfonden.

Om konsten att (över)leva i ett vakum - En underbar änglamamma som skriver så fint om saknaden efter förstfödda Dylan och om den gränslösa kärleken till lillasystrarna på jorden. En änglamamma till som jag fått förmånen att lära känna och som jag tycker mycket om.

Skratt och allvar med Siv Andersson - Sveriges mest populära kortpoet skriver om livets fram- och baksidor med både humor och allvar. Siv har skrivit så många underbara dikter och flera av dem har jag på fina vykort med vackra bilder till. Även Siv har drabbats av stor sorg då hennes dotter mördades och det är en oerhörd livskraft och gåva Siv har att kunna använda sig av orden och skapa vackra tankar och hopp hos andra.

7 fakta om mig själv... *puh* Blandar nog lite kända och okända fakta för skojs skull ;-)

Supersocial och eremit på samma gång.
Är verkstadmekaniker från grunden.
Positiv livssyn. Pappa brukade alltid skoja och berätta om den gången när han körde bil och han var tvungen att stanna för rött ljus när jag var liten. Från baksätet hördes min röst; Vilken tur att vi kom först!
Jag älskar höjder och har hoppat bungyjump, hoppat fallskärm och provat glidskärm.
Kan lukta mig till stavfel, även om jag själv inte är felfri.
Fotografering är mitt livs passion och det är då jag glömmer tid och rum.
Älskar att shoppa barnkläder fastän det kanske inte finns behov. Men de är ju så fina och jag har ju längtat i så många år... fast dyrt blir det.

Tack en än gång Lilla Angelyne!

/Elisabeth

Vilda rocktjejen

2010-09-19T17:37:00.008+02:00

Vilda 17 september 2010

Vilda blev jätteglad när kläderna som vi beställt från Blingo äntligen kom. Hon hade väntat på sina kläder som hon själv fått välja ut och ville prova dem med en gång framför spegeln. Hatten lånade hon från Ville.

Vilda: Tycker du jag är cool mamma?
Elisabeth: Ja, det tycker jag.
V: Menar du det på riktigt mamma?
E: Ja, älskling det är klart jag gör!
V: Vet du vad stjärnan betyder?
E: Nej...
V: Det betyder rock! Och jag är en riktig rocktjej nu!

Därefter poserar Vilda som om hon aldrig gjort annat och mamma Elisabeth fotograferar tacksamt sin älskade lillastora rocktjej :-)

Viljas dop med överraskning!

2010-09-12T22:33:00.012+02:00

Litet urval av foton från gårdagen med Viljas dop. Vi överraskade gästerna med att direkt efter dopets slut börja spela bröllopsmarschen. Efter 10 år och 5 barn tillsammans är vi nu äntligen man och hustru!

Jag är så oerhört rörd och tacksam för alla fina underbara människor som vi har runtomkring oss som hjälpte till att göra vår dag minnesvärd! Ni är värda er vikt i guld!

Trött men lycklig Elisabeth.

Fotografer till dessa bilder: Anna och Lars Johnsson, Camilla Sjöblom, Päivi Klint och Ari Lillqvist och Louise Bramis.

Blå skrivbok med hyss

2010-09-02T21:08:00.006+02:00

Vilda, 5 år, bjuder på många härliga diskussioner och hyss här hemma...

2 september 2010

Vilda: Men, mamma du är ju naken ju!
Elisabeth: Ska jag inte vara det?
V: Nej, vi måste åka och köpa pyjamas till dig.
E: Varför får jag inte vara naken då?
V: Nej, för då ser man brösten på dig. (fnissfniss)
E: Gör det någonting då?
V: Ja, för då ska vi bara pilla på dem.
E: Vilka är vi då?
V: Pappa o Vilda o Ville o Vilja.

30 augusti 2010

"Jag var vaken inatt med barn och gäspade stort när Ville och Vilda bestämde sig för att gå upp tidigare än tuppen. Satte på barnprogram på TV:n och somnade om tills klockan ringde och vaknade förvånad. Inget barn som hade väckt mig? Klev upp och förstod varför när två små tysta möss smög med godispåsen som var kvar sedan i lördags..."

13 augusti 2010

Vilda: Mamma, snälla om jag får ett glas O'boy så får du present av mig när du fyller år.
Elisabeth: Det har vi pratat om Vilda att man inte får köra med utpressning...
V: Men, mamma jag ville bara vara snäll! Du får välja på tre presenter. Du får välja mellan att säga hej till pappa, natta barnen eller att sova. Vad väljer du?
E: Då väljer jag att sova.
V: Okej, då får du det. Jag älskar dig mamma!

Hon fick sin O'boy...

Jag försöker att komma ihåg alla roliga händelser och kommentarer och att hinna med att skriva upp dem, men det är svårt. Man kanske skulle ha en liten blå skrivbok som Emils mamma hade för att skriva upp Emils alla hyss i?

Vilda "upptäckte" Emil och Ida när vi var på Astrid Lindgrens värld i somras och en av favoritböckerna nu är just Emil. Det är med blandade känslor jag läser om Pippis upptåg och Emils hyss för Vilda, för den ungen behöver inte instruktioner och tips på galna upptåg och hyss för dem hittar hon på så bra själv! Ville hänger gärna på och de är aldrig så bra kompisar som när de hittar på bus. Ingen kan få Ville att kikna av skratt så mycket som Vilda.

Ville kallar vi förresten för Demolition man. Inom loppet av två dagar så pajade han både mikron och diskmaskinen. Mikron fick vi köpa en ny då han låtit den gå tom för länge och diskmaskinen gick lyckligtvis att laga då Peter lyckades pilla ut magneten ur diskmedelsfacket till slut.

Vi saknar inte sysselsättning här hemma. Vilja ligger gärna och småfilurar. Vad månde bliva av denna tjej i framtiden då?

Mamma Elisabeth

Sorgen är kärlekens pris

2010-08-20T10:51:00.003+02:00

X - Hur har sommaren varit då?
E - Jo, det har varit både och. Själva då?
X - Vadå både och? Det måste väl ha varit bra eller dåligt?
E - Ja, som du kanske kommer ihåg så dog min pappa i början på sommaren och så är det en hel del praktiskt att ordna efter honom. Annars har det väl varit bra med hyfsat friska barn och vi kom iväg och tältade och var på Astrid Lindgrens värld. I ösregn, men det gick det också.
X- Vad tråkigt att det regnade. Vi själva har knappt varit hemma på hela sommaren. Vi har...........

En sådan här konversation hade jag för ett tag sedan och jag har haft det i bakhuvudet ett tag. Är livet så svart eller vitt för vissa personer? Måste det vara bra eller dåligt, glädje eller sorg? Jag har hört mig själv säga miljoner gånger till människor att vi har glädje och sorg på samma gång. Är inte det naturligt när man mist någon? Det känns ibland som att sorgen ska få finnas en kort tid i början och sedan ska man raskt "gå vidare".

Det finns en ytlighet eller rädsla för vissa människor att prata om svåra saker så att det blir konslat och onaturligt hurtigt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon gråter en stund? Jag har lärt mig att anpassa nivån och svaren beroende på vem jag pratar med och beroende på situationen. I början av min sorg efter Vendela hade jag inte lika lätt för att styra detta, men efter flera törnar så lärde jag mig. Att blotta sitt inre för någon som föredrar att prata om vädret gör för ont.

Det är märkligt att det ska vara så svårt att bemöta andra människor i sorg. Sorg är något vi alla oundvikligen kommer att drabbas av på ett eller annat sätt i livet. Kanske är det bra att jag läste bland höstens kursutbud från Medborgarskolan att det anordnas en kurs i sorgbearbetning? Samtidigt så känns det olustigt att läsa: "Här får du ett kraftfullt konkret verktyg i att förlösa sorgen så att du kan gå vidare i livet." Kanske har jag för känsliga spröt som märker orden, men jag tror inte på någon kurs för att fixa sorgen och orden "gå vidare" är jag allergisk mot.

På internet finns det idag gott om utbud på sorgkurser. Många är så kallade certifierade coacher och pratar om sina egna erfarenheter på områden inom sorg. Kanske finns det bra och livserfarna coacher om man har tur, men jag skulle absolut inte vilja hamna hos en ung människa vars sorgerfarenhet har bestått av egen sjukdom och som nu känner att hon vill frälsa världen efter att ha gått en sorgcertifieringskurs. Att mista sitt barn eller sin pappa är något helt annat. Att träffa andra som har liknande sorgsituation tror jag är viktigast. Det vet jag efter egen erfarenhet efter att ha hållit i flera samtalsgrupper i Spädbarnsfondens regi.

"Sorgbearbetning hjälper dig att lämna smärtan och sorgen över dina förluster. Erfarenhet visar att du då försonas med det förflutna och känner glädje. Ett annat resultat blir att du blir tryggare i din relation till dig själv och till andra, och att du får ny energi, livslust och arbetsglädje."

Så hurtigt står det på en hemsida med ytterligare sorgcertifierade coacher bakom. Tänk om livet hade varit så enkelt att men genom att gå en kurs kan lämna smärtan och sorgen? Jag är inte rädd för sorgen. Jag har gråtit så mycket i mitt liv att det bildades saltkristaller i mina ögonfransar. Jag vet att sorgen gör mindre ont med tiden, men att sorgen övergår mer i saknad. Jag är inte heller rädd för kärleken och glädjen. Jag kan känna djup glädje och gråta inombords på samma gång. Livet är inte så enkelt svart eller vitt.

Att vara ledsen, gråta och sakna... det är ju ett bevis på att man älskat någon! Inom mig har jag flera olika skattkistor med minnen och kärlek för mina barn och min pappa som jag tar fram då och då. Ibland gör det så in i helvetes ont att öppna skattkistorna och ibland så är det en stilla och vemodig saknad. Dock är jag så tacksam över att ha tillgång till dessa skattkistor. Jag skulle inte vilja vara utan dem för de ger mig livets alla färgnyanser. Jag känner mig så mycket rikare i livet att över att ha tillgång till fler färger än svart och vitt.

Sorgen är kärlekens pris och jag är stolt över min sorg. Det är ett bevis på att jag älskar.

Tendens Special - Familjen Törnwall, nio år senare

2010-08-20T10:44:00.003+02:00

I det fjärde och sista programmet i Tendens Special så återvänder Mia Blomgren till Familjen Törnwall i Hisingsbacka utanför Göteborg. Tillsammans går de åter upp till den plats där Björn och Kerstin förlorade sin son Filip.

I reportaget ”Att mista ett barn” från 2001 berättade familjen om hur det är när den värsta av alla mardrömmar inträffar. Nu har det gått 11 år sedan olyckan inträffade. Står Filips rum fortfarande orört kvar? Har det blivit lättare för Mormor Doris att prata om det om hände? Och varför vill Björn inte berätta vad han arbetar med förrän Blomgren återser honom på plats i Göteborg?

I P1:s sommarserie ”Tendens Special” får vi fyra onsdagar i rad med start den 28 juli, följa Mia Blomgren i mötet med några av de människor hon mött under sina 17 år som reporter på Sveriges Radio.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=3814028

Vikt-igt

2010-08-16T12:07:00.003+02:00

1 juli började jag med min diet med Modifast och jag fick många svar på mitt inlägg om detta. Uppdateringar har efterfrågats så här kommer det.

På dessa ca 6 veckor som gått så har jag gått ned 6 kilo. Det får jag vara nöjd med även om jag givetvis önskar mig ett "Plötsligt så händer det"-moment och att vågen skulle visa det som är mitt slutgiltiga mål.

Det ser så enkelt ut som om det varit ett kilo i veckan men så har det inte varit. De första 6 dagarna försvann 3 kilo. Sedan tog det tvärstopp och min kropp var upptagen med första menstruationen efter förlossningen och då gick jag till och med upp 1 kilo igen. Trots att jag envist höll på med dieten. Sedan tog det någon vecka igen innan det lossnade och jag sakta började gå nedåt igen.

Det är en inre resa att gå på diet för man lär sig mycket om sig själv. Hur och vad man äter och varför man äter som man gör. Jag som trodde att det skulle vara jättesvårt för mig att gå på diet har upptäckt att det där med att inte få äta tillräckligt istället har visat sig vara tvärtom. De gånger vågen står stilla är då jag ätit för litet. Jag måste kämpa för att äta mer och mer regelbundet.

Jag har syndat några gånger under semestern och det har blivit att jag gärna äter sociala luncher och/eller middagar men har då alltid valt de bästa alternativen. Det har blivit en hel del kyckling och sallader men även kött. Det bästa är att jag känner inte att jag uppoffrar något. Jag njuter av maten och kan mycket väl ta några ugnsgrillade potatisklyftor till köttet, men väljer att äta mest sallad till. Det är efter dessa "synderier" som jag upptäckte att vågen gick ned istället för upp och slutsatsen får väl vara att jag fick i mig för lite så att kroppen blev inställd på svält istället.

Den största vinsten är dock inte vad vågen visar. Jag önskar att jag ägt ett måttband och mätt omfånget kring magen för det är där det visar mest. Och känslan! Känslan av att veta att min kropp är på rätt spår igen både med foglossningar och vikten.

Igår tog jag en ensam skogspromenad vid Gunnebo slott, mina barndomstrakter. Att gå helt själv, utan kryckor, utan planering att vägen inte skulle få bli för lång, utan planering att min ork måste räcka hela dagen och antal steg prioriteras... Ja, det är helt underbart och bara den som har eller har haft förhinder att röra sig helt normalt en längre tid kan förstå. 100 % bra kommer det aldrig att bli men att jag skulle kunna ta en ensam skogspromenad var otänkbart för bara 2 månader sedan.

I takt med att jag kan röra mig mer normalt så kommer vikten också att påverkas givetvis. Det är ju främst foglossningarna och graviditeterna som gjort att jag gått upp så mycket i vikt från början. Givetvis spelar min hormonrubbning Pco-s in och när jag gått ned och väger mer normalt så blir det nog mer kost med "långsam mat" som passar mig bäst. Jag har alltid varit bra på att behålla min vikt före och mellan mina graviditeter så jag får hoppas att det kommer att bli likadant igen.

Det är en långlång resa kvar men jag har påbörjat färden.

Tack för allt stöd och peppningar medsystrar och bröder!

Kram/Elisabeth

Ljusa vykort

2010-08-16T11:57:00.003+02:00

Marcus Birro och hans sambo Jonna Vanhatalo har mist två små barn och har precis fått sitt andra levande mirakel till. I sin sorgbearbetning skrev Marcus boken "Svarta vykort". Idag skriver Marcus så fint i sin blogg om ljusa vykort och jag vill tipsa om hans blogg där inlägget går att läsa. http://blogg.passagen.se/marcusbirro/entry/ljusa_vykort

Mitt svar till Marcus blev:

"Jag gråter Marcus. Du berör och har förändrat så mycket mer än du tror!

När jag fick beskedet om att lilla Vega, 17 veckor gammal, också dött i min mage så hade jag precis läst Svarta vykort och tack vare dina ord så kunde jag ställa krav på värdigt bemötande mitt i all min chock och sorg. Dina ord gjorde så att min lilla Vega fick en värdig entré, ett värdigt omhändertagande och en fin minnesstund.

Jag är så glad för er skull för att ni fått ytterligare ett mirakel. Och jag är så glad att du känner att du kan och vill skriva ljusa vykort också.

Du och Jonna gör stor skillnad här i världen för många människor!"

Boken "Svarta vykort" rekommenderas starkt och den finns att köpa på Spädbarnsfonden hemsida http://www.spadbarnsfonden.se/article.asp?ArticleId=5

Varma hälsningar/Elisabeth

Saknaden efter pappa

2010-07-19T17:13:00.007+02:00

Pappas begravning har varit, praktiska saker som bouppteckning och tackkort ordnas och saknaden smyger sig på mer och mer. Det var inte så här det var tänkt...

Mamma, jag och Vilja var och gjorde fint på Vendelas och Vegas grav på Vendelas 8-årsdag 8 juli och samtidigt lade vi blommor i minneslunden till pappa för första gången. Sedan kom brevet att pappas aska hade blivit strödd i minneslunden dagen efter. Det kändes "bra" att vi hade varit där och förberett med blommor. Minneslunden ligger precis bakom tjejernas grav, så det känns som om de är på samma ställe allihop.

Vendelas årsdag var tung i år. Det var alltid mamma och pappa som var med och "firade" våra saknade döttrar på årsdagarna. Vi besökte alltid graven, gjorde fint, fikade och utflyktade tillsammans just dessa dagar.

När Vendela dog sade hennes kusin Joel, då 3 år, att Vendela var på månen. Detta för att hans föräldrar alltid sa att de älskade honom till månen och tillbaks. Detta anammade vi, och speciellt pappa, att Vendela var på månen och så fort månen lyste sa vi alltid att nu tänker Vendela på oss. I Vendelas minnesannons i år stod det: "När månen lyser vet vi att du, lillasyster Vega och morfar Sture tänker på oss." Vem vet vart våra älskade tar vägen i livet efter detta, men för oss är det en tröstande tanke att ha vårt uttryck med att de kikar på oss från månen.

I förrgår åkte vi på utflykt med våra vänner Camilla och Victor till Fallens dagar i Trollhättan. Det var mysigt och det gick bra med alla barnen. Jag var dock inte beredd på alla minnen från hela min barndom. Där var den rosa kiosken i Lödöse där vi alltid stannade och köpte festis till mig, fast nu hade den sorgligt nog stängt igen efter mångamånga år. Pappa berättade varenda gång att när jag var liten så höll jag på att strypa honom när han körde bil för att han glömde stanna och köpa schleschlis (festis) till mig. Det var på den tiden då barnen inte hade säkerhetsbälte bak i bilen. Nu finns det ingen pappa som berättar samma historia för sjuttioelfte gången.

Minnen från min farmors mamma i Lödöse som alltid sparade en bit mögelost till mig att ta med mig hem efter våra besök. Minnen från farmor och farfar som alltid var med på våra utflykter och speciellt då till Fallens dagar. Minnen från min fasters familjs sommarhus utanför Lödöse där vi brukade besöka på somrarna och bada och plocka bär. Minnen, minnen, minnen...

Två dagar innan pappa dog var jag själv och hälsade på pappa på sjukhuset. Han hade fått mycket morfin och hade svårt att prata. Han ville så gärna förmedla något och det jag fick fram var Trollhättan, kanal och banta. Han ritade med sina darriga fingrar upp kanalerna i Trollhättan, men vad han ville ha sagt förstod jag aldrig ordentligt. Han pratade också om Riskullaverket som finns där vi bor. Det var inget konstigt att min pappa pratade om energi, vatten och el men just den här gången fick jag inget sammanhang och kanske hade inte pappa det själv heller.

Det var vid samma besök som jag fick sagt att jag älskade honom. Pappa var sin generations man och pratade inte direkt känslor utan visade mer praktiskt att han älskade sin familj. Jag funderade under hela besöket på hur jag skulle få sagt dessa orden till pappa och när en sjuksköterska kom in kändes det som om jag försatt chansen. Istället blev det enklare vid avskedet och inte så laddat att helt sonika säga till pappa vid hej då-kramen att "Du vet ju att jag älskar dig, så det behöver jag väl inte säga." Pappa kramade min hand hårt och längre än vanligt och när jag sade att vi ses i morgon eller i övermorgon så sa han eftertänksamt : "Tror du det?"

Nästa gång jag träffade pappa var två dagar efter när han tog sina sista andetag. Mamma och jag hann precis fram och vi pratade till honom att vi älskade honom. Kanske var det för sent, men kanske finns medvetandet kvar in i det sista och hör allting. Jag vet att pappa kände sig älskad och vi kände oss älskade av honom. Dagen innan han dog hade han och mamma fått en hel dag tillsammans och pratat mycket. För hans egen skull var det skönt att han slapp att lida mer. För oss som är kvar är den eviga saknaden... och minnena.

Minnenas väg till Trollhättan... Farmors mamma dog redan 1984, men inom loppet av de sista sju åren så har min farfar, min faster (också cancer), min farmor och nu också min pappa dött. De personer som jag delade dessa minnen med är för alltid borta och jag kan ibland känna mig så gammal. Ja, andra nära och kära har ju också dött, men nu tänkte jag specifikt på dessa saknade människor när vi åkte till Fallens dagar. För visst är det så att vissa platser och händelser alltid förknippas med olika minnen och människor.

Vilda saknar sin morfar något oerhört och har börjat att sova i vår säng och vill helst inte somna om inte jag ligger bredvid. Hon frågar om livet och döden och vart morfar är nu. Den mest hjärtskärande gråten kom när hon förstod att döden innebar att morfar inte skulle komma tillbaka igen. De stod varandra så nära. Ville skrattar när han ser ett foto på pappa och än så länge verkar han komma ihåg sin morfar. Vilja fick 20 dagar med pappa och de hann att träffas tre gånger. Jag är så ledsen över att de inte hann att skapa fler minnen tillsammans så som jag fick chans att skapa minnen med mina äldre släktingar.

Få se om månen lyser extra starkt ikväll. Saknaden gör det i alla fall.

"Låt oss komma ihåg våra vackra dagar
De dagar vi var glada
Då vi var många då solen sken
Då gömda fåglar sjöng efter regnet"

G. Flaubert

/Elisabeth

Annonser i Göteborgs-Posten idag

2010-07-08T22:18:00.007+02:00

8 år... Alltid några sekunder bort, men ändå en livstid sedan.

Göteborgs-Posten 8 juli 2010

8 år sedan livet förändrades

2010-07-06T15:44:00.003+02:00

Jag tänker och saknar mycket nu. På torsdag 8 juli är det 8 år sedan Vendela föddes och dog. Så mycket som förändrades i livet... Speciellt saknar jag min pappa som, tillsammans med mamma, har stöttas oss enormt mycket under de här åren med barnlängtan och sorg. Det är svårt att orientera sig till ett nytt liv utan pappa som alltid funnits där.

Jag tänker också på Vega, farmor och farfar, Stefan, morfar, Eva, Marija... Min ryggsäck fylls på med saknad och sorg för varje år. Ryggsäcken blir tyngre och tyngre, men tyngden är också kärlek och värdefulla minnen.

Det finns både sorg och glädje i mitt liv och jag kom att tänka på några ord som jag skrivit på Vendelas minnessida för länge sedan. De stämmer väldigt bra just nu.

"Det har aldrig funnits mer början än det finns nu,
Eller mer ungdom och ålderdom än det finns nu,
Och aldrig blir det mer fullkomlighet än det finns nu,
Och inte mer himmel och helvete än det finns nu."

Walt Whitman

8 juli kommer både födelseannonsen för Vilja och minnesannonsen för Vendela i Göteborgs-Posten för den som vill läsa.

Varm kram/Elisabeth

Ett steg i sänder...

2010-07-01T15:28:00.002+02:00

”För de som lämnats kvar,
bara frågor inga svar.
Och du har en lång, lång väg framför dig,
som du aldrig tänkt att gå.

Man får ta ett steg i sänder.
Vad ska man annars göra,
när det otänkbara händer”

Mauro Scocco

När jag fick beskedet idag så stod jag ute på gården med skrattande och lekande barn. Solen sken från klarblå himmel. I min fantasi har du kommit till ett sådant ställe och du är frisk och får träffa din son Dino och din mamma igen.

Mina varmaste tankar och kramar går till de dina hemma som saknar dig så. Du blir aldrig glömd Marija!

Ittma Hohah (självplågaren)

2010-07-01T11:16:00.006+02:00

Ittma Hohah

Vart min magra kropp än fraktas
så behöver den ej aktas,
alla törnarna i livet tål jag bra.

Ibland alla dom jag känner
stygga grannar och ovänner
finns det ingen som kan plåga mig som jag.

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren,
och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Det skulle ta flera dar att nämna allt jag tål
Om Bullan Bah
Var lördag brukar jag själv mig bränna uppå bål
Om Bullan Bah
Jag äter glas och jag älskar soppa gjord på spik
Om Bullan Bahi
frukostfrallan jag brukar proppa arsenik
Om Bullan Bah

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren
och jag trivs bätte här än uti Chin Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Jag tänkt att visa en två tre sobra älsklingstricks
Om Bullan Bah
men just nu har jag förkylt min cobra, han som sticks
Om Bullan Bah
Min eldslukarkonst har jag länge tränat, den är fin
Om Bullan Bah
men nu är halsen förstörd av renat brännevin
Om Bullan Bah

Så ni får inte se nåt under idag, för jag mår inte bra
men tvivlar ni så kan ni dra, åt Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Text och musik: Povel Ramel, 1947

Idag börjar jag för första gången i mitt liv med att banta och därav ovannämnda sångtext som jag gått och nynnat på för att peppa mig själv. Det blir en kombination av måltidsersättningspulver och ökad aktivitet dag för dag. I den mån foglossningsbesvären tillåter mig.

För varje graviditet har jag ökat i vikt som jag sedan inte gått ned. Jag brukar skämta om att jag är väldigt bra på att behålla min vikt, för det gör jag på grammet emellan graviditeterna, men nu är det inte roligt längre när vågen visar tresiffrigt.

Var sak har sin tid och nu kan jag inte skylla på graviditeter, amning eller att Ville aldrig sover på nätterna för det är bättre på den fronten också. Vilja vaknar och äter och somnar om utan knot, peppar peppar ta i trä. Och ja, så länge jag inte kan röra på mig mer så får jag testa detta fenomen med måltidsersättningspulver.

Håll gärna tummarna!

Jag älskar soppa gjord på spik... för jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren...

FöräldraLEDIG?

2010-06-28T21:37:00.004+02:00

Jag undrar vem som kommit på ordet föräldraLEDIG? *puh* Kanske samme person som tipsade i en föräldratidning nyligen om att man ska passa på att ta långa bad, ha minst en sovmorgon i veckan, träffa vänner och gå ut och äta middag m.m. under tiden man är föräldraledig?

Låna gärna mina tre vildingar och försök med det ;-)

Skämt åsido så var det en bra artikel under sidan Mammaspecial med titeln "Tid för dig själv" i senaste numret, nr 1 2010, av Föräldraguiden Bebis från allforforaldrar.se. Psykologen Bengt Grandelius blev intervjuad och han kom med många tänkvärda råd.

"Glöm inte bort dig själv under föräldraledigheten. Även du har behov som måste fyllas. Alla vinner på att du får avkopplande stunder för dig själv ibland."

"Bengt Grandelius råd

Ta för dig och njut av samvaron med ditt barn.
Hör efter med vänner som har äldre barn vad de skulle ha prioriterat annorlunda idag. Dra lärdom av deras svar.
Dela hela ansvaret med barnets andra förälder.
Inse att föräldraskap är ett krav och innebär ansvar som tar den tid det tar.
Hitta sätt att koppla av tillsammans med barnen. Gör något du gillar, så gör barnen garanterat det också.
Kom ihåg att underhålla relationen till din partner."

So far so good. Det är mycket kloka ord och han pratar också om att egentid innebär att man har obruten tid med total frihet att göra vad man vill. Om än bara i korta stunder.

Egentid som jag skulle ha behövt häromdagen när jag gick på toaletten för att göra nummer två, men blir avbruten av något barn som kräver service på stört. Kommer på efter ett tag att jag inte hann att göra nummer två, så jag försöker igen, men då är det något annat barn som pockar på uppmärksamheten och ärendet blir ogjort igen. Efter ett tag så påminner min splittrade hjärna mig om att jag var ju egentligen på väg till toaletten, men jag kommer tydligen inte på varför för jag börjar automatiskt att sortera smutstvätt i badrummet. Ytterligare ett försök görs efter en stund, mitt emellan allt som kretsar kring barnen, men efteråt får jag stanna upp och fundera på om jag verkligen gjorde nummer två eller om jag glömde bort det igen. Det är lätt att bli disträ och splittrad när man konstant blir avbruten i allting man gör, men tack och lov är inte alla dagar så extrema.

Min lilla egentid tar jag här och nu när jag skriver i bloggen. Eller när jag fotograferar. Eller när jag umgås med vänner. Fast det där går ju i perioder. Med tre barn är det alltid något som händer och är det inte barnen så är det andra saker i livet som tar plats och tid. Ofta finns egentiden på kvällen, men då fallerar orken istället. Fast jag klagar inte vill jag poängtera. Jag har valt detta livet med tre barn och är så tacksam för det jag har.

Med toalettbesöksförsöken i färskt minne så skrattar jag dock gott åt slutklämmen på artikeln där det finns en liten ruta med rubriken "Ta hand om dig".

Ta långa varma bad och lyssna på avslappnande musik.
Sov när barnet sover.
Ha minst en sovmorgon varje vecka.
Ät ordentligt och varierat.
Ha inte för höga krav på dig själv. Låt det vara rörigt hemma!
Köp något fint till dig själv då och då.
Gå regelbundet ut och ät middag med dina väninnor.
Prioritera - Säg nej till sådant som du egentligen inte vill, kan eller orkar.
Dra dig inte för att be om hjälp.

Också bra råd från artikelförfattaren, men i relation till toalettbesökförsöken så känns det som en utopi. Kanske om man har en partner som är hemma mycket eller om man bara har ett barn hemma? Kanske om man har friska, sovandes barn, är frisk själv och allt flyter på i livet? Kanske om man har backup med barnvakter i form av mor- och farföräldrar som kan ställa upp mer som nöjesbarnvakter ibland?

Mina råd till mig själv:

Imorgon så ska jag stänga in mig i duschen med låst dörr och duscha länge och varmt oavsett om de håller på att slå halvt ihjäl varandra utanför.
Jag ska damma av någon CD-skiva med MIN musik och slänga undan barnvisorna som går på repeat på en hög oåtkomlig hylla.
Jag ska passa på att sova gott när ett barn sover, oavsett om de andra är vakna och oavsett vad de hittar på under tiden. Det gäller ju att slappna av och utnyttja sovtiden.
Ja, förresten så ska jag utnyttja min rätt till minst en sovmorgon i veckan och bara lämna över allt till min hårt arbetande sambo. Han behöver minsann ingen sömn.
Jag ska be min sambo att laga färdiga, ordentliga och varierade maträtter som jag och barnen kan ha hemma under tiden han arbetar eller så får jag ordna hemkörning från den lokala pizzerian. Det går att variera pizzornas innehåll i oändlighet.
Jag ska släppa kraven på mig själv och låta högarna med post förbli oöppnade och oåtgärdade och jag kan skyffla gångar i röran så att jag kan prioritera bort att städa. Matresterna på golvet är säkert ätbara i flera dagar efteråt.
Jag ska ta av min oerhört höga föräldraledighetspenning och köpa något fint till mig själv. Om jag ändå sitter vid datorn och bloggar så kan jag ju surfa in och beställa saker på diverse hemsidor.
Jag ska boka in regelbundna middagskvällar med mina väninnor oavsett hur sjuka barnen är eller hur mycket arbete min sambo har. Det blir säkert ringar på vattnet bland mina väninnor och deras män lär säkert uppskatta min nya smittande livsfilosofi.
Jag kan minsann prioritera! Jag kan säga: Nej, jag vill inte. Nej, jag kan inte. Nej, jag orkar inte. Jag kan nog säkert låta värre än mina barn som upprepar dessa fraser vid väl valda tillfällen.
Jag ska be om hjälp. Kanske kan jag skriva en önskelista till tomten?

Kan jag följa mina egna råd imorgon så ska jag banne mig kalla mig för föräldraLEDIG :-)

Tårar från himlen - Frank Ådahl

2010-06-28T21:34:00.000+02:00

Vacker text...

Angel - Broken door

2010-06-28T21:31:00.002+02:00

Midsommarafton

2010-06-27T19:23:00.017+02:00

Ville vill ju också ha klänning och posera som storasyster Vilda... en kort stund.

Vilda fotomodellen.

Vilda och pappa Peter provade på dansen en stund.

Försök till att fånga alla tre barnen på samma bild...

Ville är trött och nöjd med att sitta i barnvagnen med napp och snuttefilt.

Liten söt Vilja med sin livs första, och på tok för stora, midsommarkrans.

Midsommarfirande vid Gunnebo slott. Mycket folk!

Vilja i söt midsommarklänning.

Lilla, glada Vilja :-)

Midsommarafton, 25 juni 2010

P.S. Midsommarkransarna i tyg (och luciakronor m.m.) finns på http://www.oskarellen.se/
Mycket behändigt när barnen är små och de inte vill ha sticksiga blommor eller hårda luciakronor som halkar ned. Mina barns kransar brukar inte sitta på så länge på huvudet och de här kransarna kan användas om och om igen. Fast nästa år vill nog Vilda ha en riktig krans... D.S.

Livet här och nu

2010-06-24T12:06:00.018+02:00

Överlycklig Vilda på årets första Lisebergsbesök. Hon dansade hoppsasteg under hela besöket.
Hon har bara gått och väntat på att jag ska kunna följa med trots foglossningarna
och det var bara att snällt ta med sig kryckorna och göra det bästa av kvällen.

Viljas livs första Lisebergsbesök. Hon fick en egen Lisebergskaninprinsessa.
Hennes navel blev lapiserad i fredags och naveln är mycket bättre.

Ville njöt av Farfars bilar och karusellen.
Annars var han rätt nöjd med att åka i vagnen och att äta polkagris.

Tänk vilken lycka att få besöka Liseberg med MINA barn.
Måste nypa mig i armen ibland...

Jag lyckades få en egen stund vid Vendelas och Vegas grav.
Så skönt att få vara helt själv och släppa fram alla tankar som inte hinns med annars.

I minneslunden precis bakom tjejernas grav kommer pappas stoft att vila.
Här satt jag en lång stund och bara var. Saknar pappa mycket...

Vardagsbild med vika tvätt-kaos i soffan.
Vilja har precis blivit ammad och försöker nå min näsa med sin hand.
Nu är det snart slut på amningen och det är lite sorgligt i mitt mammahjärta...

De första babyplaggen rensas ut då Vilja växt på längden och Vilda har fått
de minsta kläderna till sina dockor. Också lite sorgligt i mammahjärtat
att börja rensa ut babykläder för nu ska de ju inte sparas undan mer är det bestämt.
Känslomässigt skulle jag vilja ha många små bebisar till...

Ville är hemma från dagis för han fick ögoninfektion och förkylning.
Och hans förkylningar sätter sig givetvis alltid på luftrören.
Han orkar dock busa som synes på fotot.

Vill önska alla en fin midsommar!

I min fantasi är Vendela och Vega på en sommaräng någonstans
med spring i benen och blommor i håret.

Jag ska försöka uppfylla sommarängen och blommor i håret till mina barn på jorden,
men blomsterkransarna lär nog åka av innan de ens sätts på huvudet.

Varm kram till er alla!

Namnsmycket.se

2010-06-24T11:40:00.007+02:00

På kvällen när jag kom hem efter pappas begravning så hade jag fått ett paket från min underbara vän och änglamamma Malin. Det kunde inte varit bättre timing. Malin står bakom Namnsmycket.se och jag blev så oerhört rörd och tacksam över denna fina gåva! Precis ett sådant halsband som jag hade önskat mig! Alla barnens namn står med och smyckena hänger rätt så att alla namn är fullt läsbara hela tiden.

Kika gärna på Malins hemsida där det går att se fler smycken samt göra egna beställningar. Namnsmycket.se Jag rekommenderar verkligen Malins smycken för de är så fint gjorda.

Kram/Elisabeth

If I could be where you are

2010-06-17T09:14:00.001+02:00

Vila tryggt

2010-06-16T21:32:00.003+02:00

På den andra sidan

2010-06-16T21:24:00.004+02:00

Pappas begravning

2010-06-16T16:05:00.013+02:00

Sture Anderssons begravning i Fässbergs begravningskapell 11 juni 2010.
En älskad make, pappa, morfar, farfar, svärfar finns inte mer...

Vilda saknar sin morfar mycket och hon lämnade en teckning till honom på kistan. Hon hade fått pappersutskrifter på foto av pappa och målade sedan smink på honom i olika färger och så sprayade vi glitter över hela teckningen. Vilda fick lite rosa ögonskugga för hon ville göra sig fin inför begravningen. Då blev Ville avundsjuk så han fick också lite ögonskugga, fast blått, han med. Det hade morfar tyckt varit roligt.

Jag gjorde iordning ett foto av pappa, ett ljus med hjärta på och tre blåa glashjärtan som vi hade på minnesstunden efteråt. Saknar honom så...

Närbild på roshjärtat från oss till pappas begravning. Så vackert gjort med små "diamanter" i några av rosorna.

Saknar dig så mycket pappa att jag är tom på mer ord...

Fågelungen Vilja

2010-06-16T15:13:00.005+02:00

Älskade lilla Vilja är snart 6 veckor nu och det har hunnit hända mycket i hennes korta liv. Det har varit så händelserika veckor att på ett sätt så känns det som om det vore år sedan som hon föddes och på ett sätt så kan jag inte fatta att det redan har hunnit gå över 5 veckor.

Älskade lilla Vilja var inte stor när hon föddes, 3090 g, men lång, 52 cm, och det är kurvan som hon följer. Smal och lång. Amningen fungerade bra i början men hon får mjölkersättning nu för min mjölk räcker inte till och det är bara tröstamning som gäller. Det känns tungt att amningen gått åt skogen och rent logiskt så förstår jag varför, men känslomässigt så är det tungt.

På dessa snart 6 veckor så har min cancersjuke pappa legat inlagd på sjukhus med flera telefonsamtal om att hans liv var på upphällningen... tills det en dag var det sista telefonsamtalet. Vilja hann att träffa honom vid tre tillfällen för jag tog med henne när jag kunde och fotograferade även dem tillsammans. Älskade lilla Vilja fick aldrig chansen att lära känna sin morfar, men jag ville att hon skulle se att de hade hunnit träffas innan han dog. Det var pappas vilja att hinna vara med tills barnbarnet var fött och läkarna sa att det absolut inte var någon fara för att han inte skulle hinna det. Han skulle få gott om tid att träffa sitt barnbarn. Det blev 20 dagar.

Lilla Vilja har hunnit med 5 besök hos läkare på 5 veckor... Första dagen när hon var född fick Peter och Vilja åka tillbaka till förlossningen för hon hade svårt att andas och kräktes mycket fostervatten. Hon fick hjälp med detta och det blev sakta bättre.

Sedan fick Vilja och Peter åka in akut till barnakuten för BVC-sköterskan tyckte inte utslagen på Viljas lår såg bra ut med tanke på att jag hade rosfeber och att Vilja hade små sår efter att ha varit så torr på fötterna. Det visade sig vara vanliga hormonplitor på låret och faran kunde blåsas av.

Sedan blev hon mer och mer förkyld och fick koksaltslösning och Nezeril i näsan i flera dagar men ammade mindre och mindre. Förkylningen gick ned i luftrören och hon spydde upp slem och hade svårt att andas. Lilla fågelungen var så medtagen och orkade inte ens amma. Då blev hon inlagd först en natt och sedan en natt till på barnsjukhuset och fick hjälp med adrenalin och koksaltslösning. Peter fick vara med Vilja för mina foglossningar omöjliggjorde att jag kunde vara där och det kändes hårt för mammahjärtat.

Sedan började hennes navel lukta illa och se illa ut. Den borde ha lossnat långt tidigare men inte gjort det. Jag ringde sjukvårdsupplysningen torsdagkvällen innan pappas begravning och hon sa att allt var bra så länge det inte var rött och svullet. Söndag morgon så åkte Peter till vår vårdcentral så att de fick titta för säkerhets skull för det såg fortfarande illa ut, men de bedömde att det var ok. Ett par timmar senare så var naveln givetvis röd och svullen och sjukvårdsupplysningen tyckte att vi skulle åka in till barnakuten omedelbart ifall det var en infektion.

Första beskedet från Peter som var med Vilja på barnakuten gällde att Vilja skulle bli inlagd och få antibiotika för infektionen och att det var allvarligt. Andra beskedet blev att det nog inte var en infektion men kanske en liten rest från fosterstadiet i naveln. Tredje beskedet blev att det inte var någon fara alls utan att Viljas navel ser helt enkelt ut på detta viset. Nu har den trillat av och det sista håller på att läka.

Alla dessa läkarbesök, och för att inte tala om flera BVC-besök för att hon haft svårt för att gå upp i vikt, har varit jobbiga och jag hoppas att det lugnat ned sig nu. Det blir sådan oro och adrenalinpåslag varje gång för vi har inte det där skyddsskalet kvar att det händer andra men inte oss kvar. Vi vet att allt kan hända.

I takt med att Vilja återfått sin ork så har det kommit stora leenden och hon försöker även att prata. Van som hon är med två storasyskon så sover hon bäst när det är stoj och stök omkring henne. Ibland får jag väcka henne för att hon ska få i sig tillräckligt med mat och hennes taniga fågelben har äntligen fått lite hull på sig.

Jag vill verkligen insupa allt mysigt och fint med bebistiden med Vilja. Det är sista barnet vi får och allting jag upplever nu är för sista gången. Det känns både skönt och vemodigt på samma gång. Jag kommer säkert att gråta en skvätt när det är dags att rensa ut storlek 50-56 kläderna...

Villekungen

2010-06-16T13:29:00.005+02:00

När jag träffade Peter kallade jag honom min prins. Man kunde ju tro att nu när Ville föddes att han skulle få ärva titeln prins, men Ville är helt enkelt Kungen! Ville är född med gullig pondus på magen och sättet han går på ser ut som om han äger hela världen. Han gör sin röst hörd oavsett när det gäller om han är hungrig eller när det är något han vill eller inte vill. Han är helt enkelt Kung!

Älskade Ville har fått sådana gulliga lockar och korkskruvar att jag vill inte klippa håret på honom än. Han är ju så gullig! Han charmar de flesta och älskar att vara i centrum och bli sedd. Han dansar med en medfödd rytm och har börjat sjunga melodier innan han ens pratar ordentligt. Häromdagen hörde jag att han sjöng Lalalala i en melodi och jag kände igen sången Broder Jakob. Han gjorde det riktigt tonsäkert också. Få se om det blir en musikalartist av Ville när han blir stor.

Annars är det bilar, bilar, bilar som gäller. Filmen Bilar som han fick från sin morfar är sönderspelad och vi har fått köpa en ny. Han går omkring med sina älskade bilar och radar upp dem på rad lite överallt så man får se upp var man sätter fötterna. När jag läste Göteborgs-Posten häromdagen och snabbt tänkte bläddra förbi bilannonserna fick Ville syn på tidningssidan och bläddrade helt bestämt tillbaka till bilannonserna för de skulle minsann han titta på. Ville älskar böcker och tidningar, men tidningen Auto Motor Sport som Peter köpt har han tagit över och den fullkomligt älskar han. Det ser så gulligt ut att se en snart 2-åring sitta eller ligga och läsa biltidningen med sådan andakt som han gör. Den tidningen är helig!

Nu är sommaren här och jag hoppas att alla förkylningar håller sig borta. Stackars Ville har varit konstant sjuk under hela hösten/vintern/våren och fått diagnosen förkylningsastma och drabbades dessutom av feberkramp. Hoppas att han fått de flesta av sina förkylningar och infektioner barnen ska ha när de är små. Nu längtar jag efter en sommar där Ville får vara frisk och tanka energi ordentligt! Ja, vi föräldrar behöver också tanka energi för att orka med i Kungens tempo...

Prinsessan Vilda

2010-06-16T12:03:00.005+02:00

Vilda har fyllt 5 år och blivit firad flera gånger om. Vuxenbarnkalas, glass på dagis, födelsedagsfika hemma och barnkalas för dagisbarn och kompisar. Det mesta har gått i prinsesstema för det är det som gäller just nu.

Älskade Vilda är prinsessa uti fingerspetsarna och det är klänningar, smink och örhängen som gäller. Just nu en mycket tjejig tjej som tycker det är spännande med att vara kär och pussas. En tjej som är född med självförtroende som helt sonika svarar mig när jag ber henne att rita sig själv på ett papper att det kan hon inte, men hon är bra på annat!

Älskade Vilda är upp och ned i känslorna för att hon är så ledsen och saknar sin morfar... De hade verkligen en nära relation med varandra. Sorgen dyker upp då och då med rättframma frågor eller med trots och utbrott. Ibland är hon ledsen och gråter och det är svårt för mitt mammahjärta att bära. Jag vill så gärna lyfta bort sorgens börda, men samtidigt vet jag att sorgen är kärlekens pris. Nu har hon ett inramat foto på sig, Ville, mormor och morfar i bokhyllan som bara är hennes. I Vildas tankar är morfar hos Vendela och Vega och det är så jag önskar att det är också.

Vilda fick chansen att hälsa på pappa en gång på sjukhuset där han låg i en månad innan han dog 24 maj. Han var mycket dålig och ville först inte visa sig för barnbarnen av rädsla för att de skulle bli rädda eller att han inte skulle orka med. Vilda ville verkligen träffa sin morfar och det var viktigt för henne. Hon frågade pappa direkt om han skulle dö varpå pappa svarade att det skulle han göra, men inte idag. Pappa var inte direkt troende, men skojade med Vilda att han skulle sitta uppe bland molnen och kika ned på Vilda för att se så att hon var snäll och att hon skötte sig.

Pappas sista sms som han orkade att svara tillbaka på kom den 16 maj.

Elisabeth: Vildas kommentar nyss när jag talade om att jag pratat i telefon med morfar: Men hur är det med honom då? Jo, han kände sig bättre idag, svarar jag. Vilda säger: Wow! Vad coolt!

Pappa: Hälsa tillbaka att morfar tycker Vilda är supercool.

Vilda fyller en hel hand!

2010-06-03T11:29:00.001+02:00

Jag har en dotter som är överlycklig över att fylla en hel hand idag :-) Vilda firar sin 5-årsdag med att bjuda dagisbarnen på rosa och lila Hello Kitty-glass. Sedan blir det firande hemma också med presenter och tårta.

5 år? Det var ju nyss hon kom till världen! Vår mirakeltjej! Jag är så lycklig och stolt över att vara just Vildas mamma!

/Mamma Elisabeth

Så fel!

2010-06-01T12:05:00.004+02:00

Idag är min pappas dödsannons i Göteborgs-Posten. Det gör så ont att se hans namn där... Min pappas namn ska inte stå med där! Det är så in i h-vete fel som det bara kan bli!

Min älskade pappa som följde min blogg och prenumererade på inläggen så att de automatiskt kom till hans mejladress. Han läste allting och visade för mamma. Nu finns det ingen som kollar hans mejl.

8 dagar har gått och det känns som för några sekunder sedan men ändå en livstid sedan. Det är en lättnad att han slipper ha ont och vara sjuk mer... men nu kommer den livslånga saknaden. Jag önskar så innerligt att han hade fått vara med och fått se sina barnbarn växa upp...

/Elisabeth

Till minne av Vendela, Vega och morfar Sture

2010-05-26T13:13:00.009+02:00

Sorg, glädje, saknad... Det är många känslor som går hand i hand just nu...

Älskade Vendela och Vega. I förrgår kom er morfar till er. Jag hoppas och tror att ni finns på samma ställe och tar hand om varandra. Ni gick alldeles för tidigt alla tre och saknaden är stor hos oss.

Älskade lilla Vega, igår så var det tre år sedan som du föddes. Det känns som igår men som en livstid sedan. Vi var till graven och planterade blommor och gjorde fint hos dig och storasyster. Precis bakom er grav ligger minneslunden där er morfars stoft kommer att vila. Det blommar så vackert och är så där skirt grönt i minneslunden nu.

Älskade Vendela. När du föddes och dog var det enda gången som jag såg din morfar gråta. Självklart finns det ingen mening med att barn dör, men jag kan ofta tänka att det var din gåva till oss att vi fick starkare och närmre band till våra nära och kära.

Älskade pappa! Vi skulle haft minst 20 år till och du skulle fått se dina efterlängtade barnbarn växa upp, men det blev inte så. Du hann dock att träffa lilla Vilja som du hade önskat dig. Nu slipper du ha ont och vara sjuk, men det gick alldeles för fort. Du fick din lungcancerdiagnos 10 februari och drygt tre månader senare så är du död. Oåterkalleligt död.

Mitt i allt detta finns lillasyster Vilja, tre veckor, Vilda som snart fyller fem år med tillhörande barnkalas och planering inför detta och lillebror Ville. Tre barn som tar sin plats och tillför livet glädje mitt i allt.

Glädje och sorg hand i hand...

Jag älskar er och saknar er så mycket! Det gör så ont...

Mamma/dotter Elisabeth

Vilja 2 veckor idag

2010-05-18T21:29:00.006+02:00

Jag sitter och beundrar lilla Vilja som är så söt i en rosa body med lilla My på. Tänk att hon redan har hunnit bli 2 veckor idag!

Hon sover och äter och plirar på oss med sina blåa ögon. Ja, vi tror att ögonen kommer att bli blåa, men säkra kan vi ju inte vara. Vilda och Villes ögon var mörktmörktblå och där fanns inga tvivel att de skulle bli bruna senare, men lilla Viljas ögon är mer blågrå.

Mina sejourer vid datorn är korta och det hinner mest bli lite text här och där. Jag ska försöka få till mer foton på bloggen på vårt mirakel. Det är så mycket att göra men så lite tid. Det känns som om jag måste föreviga och fånga varje dag. Kanske för att jag känner att tiden går så oerhört fort?

I förrgår fick vi i alla fall gjort hand- och fotavtryck i avgjutningslera för att skicka till Lifestone. Vilda och Ville har varsitt hand- och fotavtryck i kristall och det måste ju Vilja också få. Lifestone har många olika minnesprodukter i olika prisklasser och det är ovärdeliga minnen! Vi gjorde också hand- och fotavtryck på alla tre barnen i vattenbaserat bläck i olika färger. Jag lekte med tanken på att göra avtryck på mina och Peters fötter också, men insåg att Peters 47:or inte får plats på ett A4 ;-) Sedan är barnfötter faktiskt bra mycket sötare!

Jag sparar mycket minnessaker, fotograferar och sparar i minnesbanken i hjärtat. Jag är för alltid formad av Vendelas och Vegas alldeles för korta tid hos oss, min "nära anhörig" som kämpar med sin cancer, barnen som växer så fort...

Idag har jag bland annat njutit av att beundra lilla Vilja även om dagen varit full med vardagsbestyr. Jag hann att fotografera och att skriva ned dessa rader. Idag har jag fångat dagen!

Berg- och dalbana

2010-05-15T20:33:00.002+02:00

Nej, än har jag inte möjlighet att åka riktig berg- och dalbana då foglossningarna är kvar, men Lisebergsbesök måste det bli i sommar. Vilda och pappa Peter är helt tokiga i Liseberg. Få se om Ville klarar av att stå i kö...

Berg- och dalbanan är alla känslor som åker hit och dit. En nyfödd Vilja med allt vad det innebär men också mycket mer. Vi var tillbaka med Vilja samma kväll hon var född för att hon var snabbandad och spydde mycket fostervatten. Läkaren undersökte syresättning m.m. och hon fick ok-stämpel, men det var jobbigt känslomässigt.

Sedan fick jag röda utslag på vänsterarmen som spred sig uppåt och jag kände igen symptomen sedan tidigare blodförgiftning/infektion i lymfsystemet jag hade julafton 2008. Jag åkte in till Östras akut men blev hemskickad igen då de trodde att det var en liten infektion som kroppen själv skulle ta hand om. Samma kväll ritade jag med bläck runt det röda och nästa dag hade det givetvis spritt sig uppåt på armen och jag fick åka tillbaka igen. Nu togs det på allvar och det visade sig vara rosfeber och det var tydligen samma som jag hade haft sist, fast då med allvarligare konsekvenser. Detta konstaterades efter 2 minuters besök av läkaren efter att jag väntat i över 5 timmar!

Jag är dock glad att jag stod på mig så att jag kunde få vanlig penicillin så att jag kunde fortsätta amma. Julen 2008 blev jag inlagd med dropp och hästdoser penicillin och fick sluta amma Ville helt tvärt och det ville jag inte vara med om igen. Rosfebern kom efter alla nålstick jag fick i armen under förlossningen då de hade svårt att sticka mig. Logistiken att lösa två kvällars akutbesök var inte roligt men löste sig med mamma och snälla grannen Camilla.

Sedan kom det där telefonsamtalet som jag fasat för. Min "nära anhörig" var mycket dålig och det var kanske dags att redan säga adjö. Jag fick åka till sjukhuset med lilla Vilja så att Vilja och min "nära anhörig" skulle hinna få träffas innan det var för sent. Jag hade andra nära anhöriga med mig som fick hjälpa mig med skjuts och med att bära Vilja för jag går fortfarande på kryckor. Peter fick stanna hemma med de andra barnen.

Så fruktansvärt det är med cancer... så tungt det är att se sin "nära anhörig" i det skicket...så tungt det är se sina andra nära anhöriga kämpa med tårarna... så tungt, så tungt att det saknas ord! Läget är fortfarande allvarligt men det finns ändå hopp kvar om några månader till, men allt kan vända fort. Skriver inte mer detaljerat av hänsyn till min anhöriga.

Igår var BVC-sköterskan och en kollega till henne på hembesök för att undersöka Vilja. BVC-sköterskan är ny för oss så det blev mycket prat om gammalt och nytt. Vilja vägdes och hon hade gått upp lite över 200 g på en vecka så det var klart godkänt. Och jag som var orolig att jag inte skulle få tillräckligt med mjölk då det nu finns tre barn att ta hand om samt allt som varit den senaste tiden. Jag är så tacksam över att amningen fungerar, men kanske blir det behov av kompletterande mjölkersättning så småning också, för det blev det med syskonen. Skönt är att hon, liksom syskonen, tar bröstet, nappen, nappflaska, bröstmjölk och mjölkersättning oavsett vilket.

I slutet av besöket upptäckte Peter utslag på Viljas lår och BVC-sköterskan slog ihop att jag behandlades för rosfeber, samt att Vilja hade röda utslag och torrsprickor på fötterna som blött lite grann och tyckte absolut att vi skulle åka in till barnakuten för att kolla upp detta. Peter slog säkert rekord i att komma till barnakuten där han visades in i ett rum direkt för att Vilja skulle slippa väntrummet och alla dess sjukdomar. Hon undersöktes ganska fort och det visade sig vara vanliga hormonplitor som bebisar kan få. De tyckte att BVC-sköterskan borde ha sett detta, men jag tror att hon reagerade som en del gjort när de vet vår bakgrundshistoria. Bättre att ta det säkra före det osäkra och få andras utlåtanden också. Efteråt var Peter och jag helt slut. Det blir sådant adrenalinpåslag, men tack och lov gick ju allt bra.

Som om det inte var nog för den dagen, så råkade Vilda dingla med benen under datorbordet så att vår externa hårddisk ramlade i golvet. Ett fall på en halvmeter, men det var tillräckligt för att den skulle paja. På den hårddisken ligger alla våra foton och backup har vi inte hunnit göra på bra länge. Jag tänker hela tiden att jag först ska redigera färdigt alla foton och sedan ska jag lägga fotona på två ställen eller bränna över till DVD, men jag hinner ju aldrig sitta ned och redigera färdigt, så då blir backupen inte gjord heller. Jag kan inte nog beskriva vilken ångest jag fick. Det kändes som droppen som fick bägaren att rinna över. Troligtvis går det att rädda fotona ändå, då vi har en god vän som driver eget företag just med att rädda data från hårddiskar, minneskort m.m. Hoppas, hoppas.

Morgonen efter förlossningen så hade jag besök av en sjukgymnast där vi pratade om rehabilitering. Hon talade om det jag själv länge hade misstänkt, men det är ändå inte så roligt att höra. Jag kommer aldrig att bli helt återställd efter alla foglossningar och graviditeter. Det kommer också att krävas mycket träning och diet för att komma i form och hon var ganska negativ i sin beskrivning av framtiden. Det är mycket praktiskt för mig att ordna nu med försök till fortsatt sjukskrivning ett tag till, rehabilitering och all logistik med att få barnen till dagis då jag inte kan gå själv ännu m.m.

Mitt i allt detta finns lilla ljuvliga Vilja som sover så snällt och plirar med sina blåa ögon på sina syskon och sina föräldrar. Hon är ett sådant mirakel! Det känns som om jag verkligen vill ta vara på tiden och bara njuta för jag och Peter, och min kropp, är helt överens om att detta var sista graviditeten. Jag kan sitta och bara titta på henne länge länge och beundra henne. Hennes syskon beundrar henne också och vill gärna klappa och hålla henne. Än så länge är det ingen avundsjuka, men det märks att Vilda och Ville är lite upp och ned i känslor och humör. Mycket trots är det!

Glädje och sorg hand i hand brukar jag säga och det stämmer så bra. Ena stunden så njuter jag i fulla drag av lilla Vilja och i andra så befinner sig tankarna på min "nära anhörig". Känslorna kan existera samtidigt och det ena utesluter inte det andra. Det händer mycket i livet just nu, men våra mirakel uppväger allt. Jag är så oerhört tacksam över alla mina barn och det känns som om det är nya oskrivna blad på en ny resa nu. En resa där barnlängtan ligger bakom mig och det är stort för mig. Jag har längtat i 18 år och nu kan jag äntligen vända blad. Det finns inga garantier i livet för någonting, men jag vill försöka njuta här och nu. Här och nu har jag fortfarande min "nära anhörig" kvar i livet. Här och nu har jag tre barn som jag älskar över allt annat och som jag vill utforska livet tillsammans med.

Här och nu är det enda vi alla har.

/Elisabeth

Bzzz...

2010-05-15T20:17:00.002+02:00

... eller hur låter en liten humla?

Jag fick se den här söta lilla humlaoverallen i en annons på nätet idag och skickade iväg Peter för inhandling direkt. 129 kr på Lindex. Minsta storleken var dock 62/68 så det dröjer ett litet tag innan det blir fotografering med en liten Vilja i.

Babykläder är oemotståndliga och till tjejer finns det så oerhört många fina plagg. Många kläder kan hon ärva, men hon kommer allt att få nya egna kläder också. Jag kan ju inte motstå när jag vet att det är den sista bebisen i familjen som jag kan handla till.

/Elisabeth

Ville, Vilja och Vilda

2010-05-10T19:00:00.006+02:00

Älskade Ville, Vilja och Vilda!

8 maj 2010

TACK!

2010-05-06T09:06:00.003+02:00

Jag tackar varmt för alla fina gratulationer i blogg, Facebook, sms m.m.! Varje barn är sannerligen ett mirakel och jag är så lycklig över att få ha upplevt det igen. Kärlek, kärlek, kärlek...

Vilja sover nöjt i spjälsängen och Vilda och Ville fick gå till dagis idag för lite bus och trygga rutiner. Amningen är precis på väg att komma igång så det är prioritet 1 idag.

Jag känner mig som en urvriden disktrasa, men jag hoppas få lite tid och ork att snart ordna lite mer foton och text till bloggen. Hon är så fin vår lilla Vilja :-)

Tack än en gång för alla fina kommentarer, allt stöd och alla lyckönskningar! Det värmer!

Kram/Elisabeth

2010-05-04T08:35:00.003+02:00

VILJA ISABELLA LARSSON

Nu har hon kommit! Inatt, 4:e Maj, kl 02:18 föddes Vilja. 3090g och 52 cm. Allt har gått bra. Det gick fort i slutskedet, 1tim och 8min. Sömn har det inte blivit så mycket av de sista dygnen, så det kan behövas sovas igen en del nu. Peter åker hem under dagen men mor och dotter stannar antagligen ännu ett dygn. Stort tack till alla som hejat på.

2010-05-03T19:15:00.002+02:00

Då har jag, Anna, den stora äran att meddela att sedan kl 9.00 i morse så befinner sig mor Elisabeth och far Peter på plats på sjukhuset. Vid 12-tiden sattes det hela igång lite lätt, men det kan ju ta en stund som vi alla vet. De hade sagt till Elisabeth att när det väl börjar ordentligt, så går det antagligen fort pga att hon är "mkt mogen" och flerbarnsföderska. Så nu håller vi alla tummar och tår och väntar på nästa besked.

Nedräkning...

2010-05-03T07:51:00.002+02:00

Idag gäller det! Hoppas inte förlossningen är full och att vi får åka hem igen.

De två tidigare igångsättningarna tog två dagar och vem vet hur det blir denna gången. Hoppas så att allt går bra...

Min vän Anna kommer att rapportera i bloggen och på Facebook. Jag själv kommer att fokusera på förlossning och familjen, men återkommer så fort jag kommer hem.

Tusen tack för allt stöd och lyckönskningar. Håll gärna tummarna för vår lilla majblomma!

Kram/Elisabeth

39 veckor idag

2010-04-29T20:45:00.004+02:00

Nu har jag gått 39 veckor idag. Det känns att det är nära då det är tungt med magen och foglossningarna, men jag har också större behov av sömn och mat än tidigare. Jag lyckades äta en hel pizza själv till middag och blev ändå hungrig ett par timmare senare! Tur att det inte varit så hela graviditeten. Jag har tillräckligt att ta av sedan tidigare och behöver inte mer gödning ;-)

Det är fortfarande en hel del praktiskt kvar att fixa, men idag blev många telefonsamtal gjorda och spjälsängen är nu bäddad med Mumintrollstema. Kanske lyckas jag packa BB-väskan imorgon? Jag vet att det är på tiden.

Nu är några backup-barnvakter ordnade då det är många sjuka omkring oss. Igår fick vi också byta bil med mina föräldrar då vår bil, lägligt nog, fick problem med något stag som måste bytas innan vi kan köra mer. Hmm... laddaren till videokameran är försvunnen också. Det är många saker kvar på listan att bocka av och så lite tid och ork.

Imorgon bitti är sista CTG-besöket innan det är igångsättning på måndag. Hoppas allt ser bra ut med hjärtljuden. Fosterrörelserna har känts normala sedan sista besöket i alla fall. Vilda och Ville känner på sig att något är på gång och visst är det en märklig känsla att gå och vänta så här på något så stort livsförändrande för oss alla i familjen.

Jag försöker njuta mitt i allt av bebisens rörelser i magen. Det är sista gången jag kommer att få uppleva detta mirakel då det är sista graviditeten min kropp och familj orkar med. Detta mirakel att vänta barn, som jag för 10 år sedan aldrig trodde att jag någonsin skulle få uppleva. Det är jag så tacksam över. Oerhört tacksam.

Max 4 dagar kvar...

Sista barnmorskebesöket

2010-04-27T19:36:00.005+02:00

Idag har jag gått 38+5 veckor av graviditeten och det var sista barnmorskebesöket idag. Det känns mycket märkligt. Mycket märkligt. På fredag är det en CTG-kurva och sedan nästa måndag så är det ju dags! Om det inte startar av sig självt tidigare, men det känns inte så nu.

Sista veckorna har varit tunga av flera olika skäl och orken räcker inte riktigt till. Min "nära anhörigs" cancersjukdom, men också en annan "nära anhörig" som fick spendera ett par nätter på sjukhus. Mina barn har för sjuttioelfte gången varit sjuka med feber och Peter har nog haft "vård av sjukt barn" mer än han har jobbat hela vinterhalvåret. Mina foglossningar är katastrof och jag och barnmorskan har försökt planera för framtiden och rehabilitering efter förlossningen. Arbetsterapeut och hjälpmedel är avbockade, men samtal och planering med sjukgymnast väntar.

Det jobbigaste har dock varit att bebis i magen har haft så varierande rörelsemönster och höga hjärtljud att jag varit orolig flera gånger. Flera gånger har bebis varit så aktiv att hjärtljudsfrekvensen har blivit hög och vi har fått mäta om när bebis lugnat ned sig. Vid ett tillfälle, när jag haft feber själv i flera dagar, så var hjärtljuden ovanligt höga och det märktes att bebis var påverkad av min infektion i kroppen. Detta följdes av flera dagar med lugnare rörelsemönster i magen att jag sökte akut för att kolla upp bebisen. CTG-kurvan var dock normal och bebis började att röra på sig igen efter det besöket.

I fredags så var det återigen dags för ett rutin-CTG och även denna gång så blev hjärtfrekvensen alldeles för hög. Återigen hade jag känt mig febrig i några dagar men inte sjuk. Detta togs på största allvar och efter ett ultraljud utan anmärkning så skickades jag upp på specialistförlossningen för ytterligare kontroller för säkerhets skull. Nästa CTG-kurva visade sig helt normal då bebis lugnat ned sig, men tempen visade att jag hade lite feber. Jag fick träffa en läkare som jag träffat förut, en känd och proffsig läkare, som gjorde ytterligare ultraljud där hon konstaterade att allt såg bra ut. Fostervatten perfekt, andningsrörelser perfekt, flödet i navelsträngen perfekt o.s.v. Om jag kände mig trygg med detta så kunde jag åka hem då jag redan har tid för igångsättning så pass snart. Jag, Peter och barnen tog den ihopslängda förlossningsväskan och åkte hem allihop. Helt slut.

Idag pratade vi om den förestående förlossningen lite grann. Bebis ligger sedan länge med huvudet nedåt, men är inte riktigt fixerad. Till skillnad mot Ville som var fixerad redan innan v.30 har jag för mig. Det känns inte som om vare sig jag eller bebis är redo ännu, utan det blir nog 3 maj som gäller. Jag har för fullt upp med praktiska saker som jag vill hinna göra innan. Det var samma sak med Vilda och Ville och jag vet att när det väl gäller så blir jag beredd. Det finns inte så mycket att välja på.

Det är en märklig känsla att gå och vänta på bebisen. Tänk att nästa vecka så kanske jag ligger på förlossningen. Om en vecka så blir livet för alltid förändrat oavsett hur allting går. Jag hoppas så innerligt på ett livets mirakel och att vi får lära känna en helt ny person i vår familj. En liten majblomma?

/Elisabeth

Det vackraste ordet som finns är imorgon

2010-04-27T19:08:00.004+02:00

Häromdagen skrev jag på min status på Facebook: "Elisabeth tänker på Cancerfondens slogan... "Det vackraste ordet som finns är imorgon." Min "nära anhörig" har fått besked om att det bara blir några månader till och det är tungt nu..."

Jag vill inte skriva något utlämnande om min "nära anhörig" på internet, men sjukdomen och prognosen är i allra högsta grad närvarande i våra liv ändå. Det är mycket känslor och tankar...

Min väns fru har också fått besked om att hennes cancer är obotlig. De har också mist barn tidigare och fått höra att så jävligt kan ju inte livet vara att de dessutom skulle kunna drabbas av något sådant här också. Precis som om det skulle finnas en kvot som är uppfylld. När Vendela dog sade en bekant, som också är läkare, att det kunde ju inte hända igen. Sedan dog Vega också.

Det är inte heller första gången cancern slår till i min släkt och vi har fått ta för tidiga avsked. Det är åt helvete! Det finns ingen rättvisa säger man ofta och ibland kan jag svara att tur är väl det! För om livet vore rättvist så kan man ju undra vad man gjort för att förtjäna vissa saker.

En stor rädsla jag har är att jag ej kan vara så närvarande som jag önskar. Mina barn är nästan konstant sjuka och det går inte att träffa infektionskänsliga människor som går på cellgiftsbehandlingar. Jag kunde ej ta avsked av min morfar p.g.a. detta och kunde ej träffa min cancersjuke släkting under en hel vinter p.g.a. detta, men hann ta avsked i sista stund. Så får det inte bli igen. Det får inte bli så!

Vi har redan lärt oss att inte ta något för givet och att vara tacksamma över det vi har. Men det räcker inte. Livet är inte rättvist. Ibland får man lov att säga att det är åt helvete. Jag vill att mina barn ska växa upp med min "nära anhörig". Jag vill jag vill jag vill!

Det vackraste ordet är imorgon.

/Elisabeth

Förlossningsplan

2010-04-19T11:54:00.004+02:00

Inför varje förlossning, förutom den första med Vendela, så har jag skrivit en förlossningplan. Den har blivit godkänd och införd i journalerna av både min barnmorska och läkare och sedan har jag dessutom haft med mig pappersutskrifter till förlossningspersonalen när det varit dags.

Jag har verkligen upplevt att personalen tagit sig tid att läsa det jag skrivit och det har varit skönt för mig att kunna fokusera på förlossningen utan att behöva förklara vår historia eller önskemål. Vi har fått jättefint bemötande och det är jag så tacksam för!

Här är förlossningsplanen inför Mirakel nr 5:s ankomst.

FÖRLOSSNINGSÖNSKEMÅL

Historik
Vendela, f/d 8 juli 2002. Vår första dotter kom till efter att jag hade varit ofrivilligt barnlös i 10 år och hon var så efterlängtad. Efter en normal graviditet åkte vi in till Mölndals BB i v.40+6 med regelbundna värkar. De hade svårt att hitta hjärtljuden och det blev katastrofsnitt. Tyvärr hade hon dött i magen endast ett par timmar tidigare och det hittades aldrig någon orsak.

Vilda född 3 juni 2005. Efter mycket sorg, längtan och bedrövelser med två tidiga missfall och annat, så blev vår Vilda till på naturlig väg precis när vi påbörjat vår första provrörsbefruktning. Tyvärr blev den förlossningen också traumatisk på slutet då Vilda föddes med navelsträngen fyra varv runt halsen och det tog 5-10 minuter innan vi visste om hon skulle överleva. Tack och lov blev det ett lyckligt slut utan några komplikationer.

Vega f/d 25 maj 2007. På vårt andra provrörsbefruktningsförsök efter Vilda så blev en liten Vega till. Jag hade precis börjat känna lite rörelser men vid ett rutinbesök på spec.MVC upptäcktes det att även hon hade dött i magen i v. 17. Det hittades aldrig någon orsak till varför och räknas som Missed Abortion. Jag blev igångsatt och fick en lugn och så bra förlossning som gick under omständigheterna. Vega är begravd hos Vendela.

Ville född 8 augusti 2008. Ville blev till av ett fryst ägg från samma provrörsbefruktning som föregående graviditet och var vårt sista barnförsök. Efter en lång och orolig graviditet sattes jag igång nära beräknad bf och när fosterhinnan togs satte värkarna igång. Från första värken tills han var ute tog det ca 1 timme och 10 minuter och det överraskade både mig och barnmorskorna, men allt gick bra. Jag fick min drömförlossning med ett levande barn på magen och Peter fick klippa navelsträngen för första gången.

Mirakel nr 5. Detta barn har kommit till på helt naturlig väg. En oplanerad överraskning men mycket välkommet. Detta blir min sista graviditet då min kropp tagit mycket stryk av alla mina graviditeters svåra foglossningar. Givetvis finns oro och hopp med på samma gång som tidigare…

CTG/STAN-övervakning
Oavsett om förlossningen startar av sig självt eller om jag blir igångsatt, så önskar vi ha barnet övervakat med CTG/STAN och/eller skalpelektrod hela tiden. Vi har blivit lovade att få komma in till förlossningen så fort de första värkarna kommer. Detta för att vi ska få övervakning och slippa vara hemma och oroa oss för att barnet ska dö under värkarna.

Smärtlindring
Jag litar på barnmorskornas expertis vad det gäller smärtlindring och ni får gärna föreslå lämplig smärtlindring efter er bedömning. Dock låter inte sterila kvaddlar så lockande för mig. Jag provade akupunktur under Vildas förlossning, men kände inte att det hjälpte något. EDA fungerade jättebra under Vildas förlossning. Med Ville hann jag bara med lustgasen.

Förra förlossningen fick jag låna en specialsäng som var tjock och mjuk under förlossningen på grund av mina svåra foglossningar. Skulle det gå att ordna är det mycket tacksamt!

Information
Både Peter och jag önskar få fortlöpande information om hur läget ser ut eller om det händer något. Vi båda föredrar hellre för mycket information än för lite. För lite information gör oss nervösa och oroliga.

Instruktion
Ni får gärna instruera mig om smärtlindring, lämpliga ställningar för att undvika sprickningar/klipp eller för att underlätta för barnet och förlossningen, påminna om dryck och annat.

Sprutor
Just nål i handen förknippas med traumatiska minnen för mig och jag önskar att om det behövs, att det görs i lugn och ro av en ”erfaren” nålstickare.

Kejsarsnitt
Om det skulle bli aktuellt med kejsarsnitt, så önskar vi att det ej väntas med det till sista stund. Vi vill undvika samma trauma som katastrofsnittet var första gången om det är möjligt.

Om det blir ett planerat kejsarsnitt vill jag helst vara vaken och ha med mig Peter. Jag vill inte i onödan vara separerad från barnet efter operationen.

Om det blir ett akut kejsarsnitt vill jag att barnet läggs upp på mitt bröst, om barnets tillstånd tillåter. Jag önskar också att någon tar ett fotografi på barnet, i fall det dröjer innan jag får träffa mitt barn. Jag vill gärna att Peter är med mig vid uppvaknandet och att jag omedelbart får information om barnets status.

Lugnet bedrar
Jag har en förmåga att verka mycket lugnare på utsidan än vad jag är på insidan. Det är många som missförstått mig när jag är rädd eller nervös. Eftersom jag inte vet hur jag kommer att reagera under förlossningen eller efteråt, så kanske det kan vara bra att känna till.

När barnet är fött
Vi önskar få veta så fort som möjligt om allt ser bra ut med barnet eller inte. Det är mycket viktigt för mig att Peter kan finnas vid min sida under hela förlossningen och även tiden på BB om det är möjligt. Jag vill inte vara ensam med min rädsla i början. När Ville föddes fick vi stanna kvar en natt extra då hans ductus inte hade hunnit sluta sig innan hemgång och det var givetvis oroligt.

Jag tar tacksamt emot all information och hjälp med amning och annat. När Vilda föddes så tog det 5 dagar innan mjölkproduktionen kom igång på riktigt och Vilda behövde lite ersättning i början då hon var medtagen efter sin förlossning. Min intention är att amma, men jag vill inte att det väntas med mjölkersättning ifall det skulle behövas också.

Varma hälsningar Elisabeth och Peter

Påskhälsning

2010-04-02T21:33:00.020+02:00

Lycklig Vilda som äntligen får påskpyssla!

10 ägg med blompaljetter, strass och glitter i olika mönster m.m.
Det blev till alla barnen... Vilda och Ville fick varsin med sitt namn i glitter,
bebisen i magen gjorde Vilda ett ägg med glitter och små hand- och fotavtryck på till
och jag gjorde två ägg med strass i hjärtformar och vita fjädrar till *Vendela* och *Vega*.

Vilda som påskkärring. Hon beställde röda kinder med blåa fräknar.
Viktigt med detaljerna ;-)

Vilda poserar vant, men Ville är inte lika medgörlig.
Det är bara att glömma fina kort på båda barnen samtidigt...

En cool påskkärring :-)

Med sina favoriter - solglasögon och musik på stereon -
så ställer Ville upp på ett foto där han dansar i soffan :-)

Spännande och busigt att få måla på mammas mage!

Mor och dotter med påskmålningar på varsin mage.

Gravidmagen v.35+0 (v.36)

Jag önskar alla en fin påsk!

Under påsken är det många söta små påskkärringar och
påskgubbar på jorden och i hjärtat...

Elisabeth långredagen 2 april, v.35+1

Vin Diesel är inte fy skam

2010-03-31T15:34:00.006+02:00

Att man drömmer mer när man är gravid har man ju hört talas om... Med mina sömnrubbningar och nattvakna, sjuka barn är jag glad om jag hinner drömma något alls känns det som. Och skulle jag råka drömma är det sällan jag kommer ihåg drömmen. Eller så lovar jag mig själv att komma ihåg drömmen när jag vaknar och fem minuter senare så har drömmen försvunnit.

Men den här drömmen glömmer jag inte vill jag lova :-) I morse drömde jag om Vin Diesel. Han satt uppflugen på en hylla med kläder och lånade ut bruna joggingbyxor storlek XL till mig. Jag hade tagit mod till mig för att fråga och han var mycket tillmötesgående. Mycket snygg och tillmötesgående.

I andra delen av drömmen så befinner jag mig i en sjukhusliknande kulvert och joggar med de lånade byxorna. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag måste mjukstarta så att jag inte utmanar kroppen för mycket efter alla foglossningar, men jag njöt av att inte vara rörelsehindrad längre.

Det är inte fy skam att drömma om Vin Diesel och andra delen av drömmen får jag väl ta som en framtida målbild. Att jag kommer att bli mer rörlig igen så småningom.

/Elisabeth, flodhästsgravid i v.35

Händelserik Stockholmsresa...

2010-03-22T15:37:00.028+01:00

Stockholm 12 - 15 mars 2010

Nästan framme i Stockholm fick Ville sitt livs första feberkramp och vi var tvungna att larma 112 och Ville fick åka ambulans. Nallen är en gåva till Ville från den proffsiga och empatiska ambulanspersonalen.

Jag kan skriva en hel roman om hur otäck hela upplevelsen var, men att hålla sitt barn som fått feberkramp är hemskt oavsett vilket bagage man än har. Först panik i tron att ens barn ska dö, sedan en litenliten tanke att hoppas och tror att det är en sådan här feberkramp man har hört talas om. Adrenalinkicken gjorde att foglossningarna bara försvann just då och mammainstinkten tvingade mig att vara lugn och pedagogisk för barnens skull... men efteråt kom reaktionen. Mitt i allt kom jag ihåg att ringa våra vänner som väntade besök av oss på kvällen och träffen blev inställd, men jag hoppas vi träffas snart ändå...

Efter ca 2 timmars besök på Astrid Lindgrens barnsjukhus fick vi åka "hem". Sjukhuset var fullbelagt och i vårt undersökningsrum som vi delade med 5 andra barn fanns RS-virus, lunginflammation m.m. Läkaren bedömde att feberkrampen gick under benämningen okomplicerad feberkramp och vi fick med oss en kramplösande medicin ifall det skulle hända igen.

Sent på kvällen anlände vi äntligen till hotellet och fick i oss lite försenad middagsmat. Barnens farbror Håkan hade gjort oss sällskap hela tiden och det var tacksamt för han passade Vilda under tiden Ville blev undersökt m.m.

Tvära kast efter en sömnlös natt med växelvis övervakning av Ville... På lördagen så hade Peter och Vilda biljetter till genrepet av Melodifestivalsfinalen i Globen och Vilda hade varit helt i extas över detta länge. Klart det inte gick att missa detta! Uppklädd och full med glitter överallt så kom de iväg till Globen.

Ville och jag tog det lugnt på hotellrummet med bad och mys framför TV:n. Han var upp och ned i humöret och det märktes att han behövde ta det lugnt. Ja, även mamma behövde detta...

Behövs det sägas hur lycklig Vilda var efter besöket i Globen? Hatten är ett minne därifrån och hon pratade oavbrutet om alla upplevelser från besöket. Erik Saade och Ola Svensson var storfavoriterna så klart.

På kvällen blev det besök hos kusin Matheo och bonuskusin Phoebe hemma hos farbror Håkan med tjej Suss. Då var Ville sitt vanliga pigga jag igen och barnen lekte bra ihop.

Kusin Matheo och Ville är ganska lika med sitt blonda kerubhår och stora intresse för bilar, bilar, bilar. Trots ålderskillnad på över 2 år så pratar alla bilintresserade samma språk.

Vilda får hjälp av sin idol Phoebe. Hon är ju några år äldre och då är det klart att man ser upp till henne. Att Phoebe är en riktigt prinsesstjej med långt fint hår gör ju inte saken sämre.

Ville dansar till Melodifestivalen på TV och underhåller oss vuxna. De andra barnen njuter av lördagsgodis.

Vilda dansar såklart också och när Erik Saades "Manboy" kommer så är showen i full gång. Vilda härmar de vuxnas dans riktigt bra och jag skulle inte bli förvånad om båda mina barn kommer att ha dans som en stor del i sina liv i framtiden. De är födda med dans i kroppen.

Söndag morgon och det blir en lugn förmiddag på hotellet. Det var ett stort rum med hela 5 bäddar så barnen hade en hel bäddsoffa som sin egen myslekplats.

Spädbarnsfonden riks årsmöte 14 mars i Gamla stan i Stockholm och jag blir avtackad för mitt engagemang inom riks styrelse och arbetet med Spädbarnsfondens hemsida m.m. Det känns så skönt, men ändå sorgligt, att avrunda det kapitlet i mitt liv. Jag hinner helt enkelt inte med längre utan barnen och familjen måste få ta mer fokus från mig.

När jag höll mitt korta improviserade tacktal, som inte är min starka sida, så sprang båda barnen fram och ville vara med mig. Gullungar. Jag fick en tavla med två flickänglar som fotograf Paulina fotograferat till Spädbarnsfondens Magasin. Underbart foto som givetvis påminner mig om Vendela och Vega...

Bilen rullade inte en meter till utan att vi installerat en backspegel i bilen så att vi hela tiden kunde ha uppsikt över Ville där bak. Om inte Vilda larmat om att Ville såg konstig ut i fredags så vet jag inte hur länge han hade krampat utan vår vetskap. Usch, hemska tanke...

På kvällen blev det besök hos bonusfarfar Jan, bonusfarmor Siv-Britt och bonusfarbror Leif utanför Uppsala. God middag och gott sällskap och barnen var på sitt bästa och mest aktiva humör. De lekte på barnens nivå och lyckan var gjord. Vi träffas inte så ofta p.g.a. avståndet så desto viktigare att ha foton att visa barnen för att skapa och behålla relationen.

På väg hem på måndag förmiddag. Händelsrik helg men det var ändå skönt att komma iväg för det var riktigt länge sedan vi åkte iväg. Hotellfrukostarna saknas redan...

Flera pauser längs vägen för att lufta barnen, men också nödvändigt för mina foglossningar. Vi var helt klart oroliga för en ny feberkramp längs vägen, men resan gick bra. Ville är omgiven av sina båda snuttefiltar; sitt rutiga påslakan och mammas hår.

15 mars så hade Peter och jag varit tillsammans i 10 år och förlovade i 8 år. Detta firade vi med att jag fick rosor från Statoil, två veckotidningar och en godispåse från Statoil när vi skulle åka hemåt. På vägen blev det riktigt gourmetmiddag på McDonalds i Jönköping. Romantiskt värre... Det kunde man inte tro för 10 år sedan att man skulle fira så här, men orken räcker inte riktigt till. Firandet får väl bestå i att vi faktiskt äntligen kom iväg på en liten minisemester till Stockholm.

På kvällen var det skönt att komma hem igen. Vi var helt slut efteråt, men det var värt det.

/Elisabeth

Tack Spädbarnsfonden Västra Götaland!

2010-03-10T20:58:00.009+01:00

Delar av nygamla styrelsen vid Spädbarnsfonden
Västra Götalands årsmöte 21 februari 2010.

Nu ikväll fick jag äntligen till ett tackbrev till alla medlemmar i Spädbarnsfonden Västra Götaland. Det kändes bra att få till brevet som ett avslut på över 5 års engagemang inom föreningen. Ett engagemang som har tagit en stor del av mitt liv och som fått mig att växa som människa. Sorgligt men skönt på samma gång...

"Tack för mig!

För ett tag sedan så skrev jag mitt sista nyhetsmejl med aktiviteter för mars 2010. Det känns både vemodigt och skönt på samma gång.

Hösten 2004 höll jag min första "Svårt att få barn igen-träff" för Spädbarnsfondens medlemmar och på våren 2005 blev jag distriktssamordnare för Västra Götaland. Sedan kom Henrik Ahlstrand med fru Susanna och Helén Hultgren och delade uppgiften som distriktssamordnare med mig och det är jag mycket tacksam för.

På min väg har jag träffat många människor som, liksom jag själv, drabbats av det ofattbara att mista sitt/sina barn men också många anhöriga och människor som arbetar med att bemöta sorg. Ibland har våra vägar endast korsats med varandra och ibland har vi kommit att betyda mycket för varandra.

Distriktet Västra Götaland har vuxit enormt stort både till antal medlemmar och antal aktiviteter under min tid. Sedan november 2007 har vi en egen lokal styrelse där jag blev ordförande från start och sedan februari 2008 har vi en egen lokal att träffas i. Det går inte att nämna alla människor som hjälpt till på vägen i både smått som stort, men utan er hade det aldrig gått! Alltifrån till att baka till minnesstunder, skänka saker till lokalen till att hålla i träffar eller delta i styrelsearbete.

Nu kommer jag att försöka fokusera mer på familjen för om allt går som det ska så får vi tillökning i början av maj i år. 14 mars kommer jag även att avgå som webbansvarig för Spädbarnsfonden på riks årsmöte. Något litet hörn i Spädbarnsfonden är jag nog med på, men utan ansvar och tidskrav.

Jag önskar den nygamla styrelsen och alla engagerade själar lycka till med sitt viktiga arbete och framför allt tack för att jag kan avgå i lugn och ro. Jag behöver inte oroa mig utan är helt övertygad om att ni är kapabla till att fortsätta den viktiga verksamhet vi bedriver. "Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon."

Stort tack för de fina blommorna och presenterna med hjärttema som jag fick på årsmötet 21 februari! Det passade så bra med hjärttema för jag brukar alltid säga att alla mina barn finns i mitt hjärta och Spädbarnsfonden och alla människor jag mött genom föreningen under åren kommer också alltid att finnas bevarade i mitt hjärta!

Många varma hälsningar

/Elisabeth Thieme"

Positiva klubben

2010-03-09T16:36:00.003+01:00

Ville vaknar som vanligt med tuppen och kommer och väcker mig med sitt vanliga glada ljusa Heeeeeej! Strax därefter kommer Vilda och tillsammans myser vi i soffan där jag ligger p.g.a. foglossningarna.

Vilda tittar ut genom fönstret och sträcker glatt ut armarna mot himlen och utbrister:
- Mamma! Det börjar bli vår och det blåa kommer fram. Det varma kommer fram. Och blommorna kommer fram!

Vid tillväxtultraljudet idag så gick allting bra. Bebisen väger ca 1800 g nu och håller sig lite under medel, men helt på sin kurva. Liknande Vendela och Vilda. Även denna läkare trodde att det var en liten tjej, men det går inte att säga säkert.

Solen sken och Peter, som är hemma för vård av barn, tog hela sin förkylda familj på en bilutflykt till Varberg. Det var jätteskönt att komma ut och se annat än de fyra väggarna hemma och även barnen njöt av att komma ut. Inte så mycket fysisk aktivitet utomhus, men det blev varsin vårglass i värmen i bilen.

Sådana här dagar måste man samla på sig alla positiva saker och fylla på det positiva förrådet. Det behövs sannerligen med allt som händer i våra liv och i vår närhet. Livet är både glädje och sorg, solsken och regn, och de existerar bredvid varandra hela tiden. Trots allt tungt och svårt som inte går att trolla bort, så var det en sådan dag idag där det var lättare att se det ljusa omkring oss. Sådana dagar behövs!

/Elisabeth

Tiden springer iväg...

2010-03-08T10:15:00.007+01:00

Gravidmagen v.30+0 (v.31)
25 februari 2010

Äppelbody med tillhörande tights och
Muminbody till bebisen från Lindex.

Sängkläder med tillbehör till bebisen.
Allting med tema Mumintrollen.

Livet rusar på i 190 knyck och det gäller att hålla i sig i svängarna. Sedan några veckor så har jag känt mig tungt höggravid och foglossningarna har blivit fler. Nu kan jag inte själv hämta barnen på dagis längre utan är mer och mer beroende av Peters insatser.

Vi har fått ett jobbigt sjukdomsbesked i min närhet som tar mycket tankar, men jag vill inte skriva i bloggen om det...

Barnen är nästan konstant sjuka på ett eller annat sätt och Peter har nog haft mer "Vård av sjukt barn" sista månaderna än vad han har hunnit med att arbeta...

Försäkringskassans handläggare och jag hade ett 45 minuter långt telefonsamtal där hon inte betvivlade hur sjuk jag var med foglossningarna MEN hon vill få reda på hur mycket jag kunde arbeta. Jag fick anstränga mig för att verkligen berätta hur illa det är och det är inte så lätt som det låter. Jag har vant mig vid så mycket att det blivit ett normaltillstånd och måste påminna mig om det är det ju faktiskt inte. Eftersom jag varken kan stå, sitta, gå eller ligga längre stunder är det inte så lätt att hitta arbetsuppgifter till mig och jag sa faktiskt att oavsett vad hennes beslut blir om ersättning, så kan jag inte arbeta i vilket fall.

Jag fick också förklara läkarens anteckningar i sjukintyget och att jag mist två barn under graviditeteten för det står ju inte svart på vitt. Det var en mycket sympatisk handläggare måste jag betona, men det är skrämmande att jag var tvungen att förklara sjukdomstermer för henne. Jag som är teknikutbildad. Jag tror att det ordnar sig med sjukskrivning, men jag tänker på alla människor som inte har lika lätt att prata för sig som jag själv. Det är fel på hela systemet att handläggare utan medicinska kunskaper ska gå före läkares ordinationer och läkarintyg.

Lilla bebisen sköter sig exemplariskt i magen och barnmorskan har fått mäta om hjärtljuden de två sista gångerna för att bebisen varit för livlig vid undersökningstillfället. Det ska vara olika hjärtfrekvenser beroende på vila eller aktivitet och helst ska man höra accelerationerna från vila till aktivitet, men det är inte lätt när bebisen är aktiv så mycket. Det blir nog en till liten Vilda. *puh*

Barnmorskan har bokat upp besök fram till beräknad förlossning och snart är det dags för sammanställning och att prata förlossningsönskemål. Jag hänger inte riktigt med känner jag. Ena delen försöker planera framåt och handlar lite babykläder och beställer praktiska förberedelser hemma av Peter, men den andra delen fattar inte riktigt att det är en bebis till på gång. Hoppas så att allt går bra.

Imorgon är det dags för tillväxtultraljud igen. Det var ju bara häromdagen vi gjorde det förra gången känner jag, men i verkligheten har det hunnit gå en hel månad sedan sist.

Kram/Elisabeth v. 31+4 (i v.32)

Bebisuppdatering v.28+1 (v.29)

2010-02-12T09:53:00.011+01:00

Ultraljud v.24+5 (v.25) 19 januari 2010
Bebis är livlig och svår att fånga på bild.

Ultraljud v.24+5 (v.25) 19 januari 2010
Bebis vinkar med hela handen :-)

Jag har vågat köpa de första bebiskläderna!
Vi tror ju att det blir en tjej, men blir det inte det
så får klänningen bli en present till någon annan liten en.
Jag kunde inte motstå den!

Tema den här gången blir Mumintrollen.

Tänk att jag redan har gått 28+1 veckor! Jag hänger inte riktigt med...

Magen växer och bebis vägde 1,1 kilo vid tillväxtultraljudet 9 februari. Precis på den normala skalan. Tyvärr inga bilder från det ultraljudet, men allt såg bra ut och det är huvudsaken. Läkaren trodde också att det är en tjej, men det går inte att säga säkert. Det är lättare att se när det är en pojke :-)

Nu ska bara bebisen tredubbla sin vikt innan det är dags, avslutade läkaren mitt besök med. Blir det exakt 3,3 kilo så är det väldigt nära Vendela och Vildas födelsevikter. 3290g och 3295g. Ville vägde hela 3985g.

Livet rusar på med två små barn, foglossningar, praktiska bestyr, avrundning av alla mina Spädbarnsfondenengagemang m.m. Jag försöker att stanna upp då och då och tänka på Mirakel nr 5 i magen och att njuta också. Oro och hopp finns givetvis, men jag försöker att njuta av den här livliga bebisen och alla rörelser och sparkar i magen. Det är något speciellt med att känna sparkar. Det är som ett mirakel. Ja, alla barn är mirakel!

Kram/Elisabeth

Syskonen Bus!

2010-02-11T17:27:00.004+01:00

Ja, bildcollaget talar väl för sig själv? Detta är foton från några dagar här nu i januari och februari.

Ville tycker om att lägga saker i toalettstolen och det går fort! Det räcker att någon person i hushållet glömt att stänga toalettdörren och vips så är han framme! Man ska vara glad att det är toalettpapper för det kan vara andra viktiga saker också...

Vilda färgade Villes hår med en bläckdyna så att han blev helt blåhårig. Ville tycker om när man pysslar med hår, så han var nöjd! Den blåa färgen tog några schamponeringar att få bort och schampo i håret är inte populärt.

Nybadad, torkad, insmord och ny pyjamas för kvällen... Ja, då gäller det att hålla i Ville för annars dyker han i badpoolen igen med kläderna på. Han älskar att bada! Blöjor har en väldigt bra uppsugningsförmåga kan jag tala om.

Vilda och hennes dagiskompis fick för sig att måla med vattenlösliga barnfärger vid Vildas skrivbord och det var väl ok? Minuterna senare så hade de målat sig själva och sina trosor, gardinerna, fönsterkarmen, skrivbordet, golvet, tapeterna, några maskeradkläder som låg på golvet och skrivbordsstolen. Givetvis försvann inte den blåa färgen från träsakerna som skrivbord, stol och parkettgolvet!

Ibland undrar jag varför tiden går så oerhört fort... men inte saknar man sysselsättningsproblem! Ett barn gick att hålla koll på hela tiden. Två barn? Ja då hittar den ene på bus när man håller på med det andra barnet. Vad kommer hända när det blir tre barn?

/Elisabeth

Söt liten dikt

2010-02-09T11:40:00.007+01:00

Har man en gång blivit mamma,
är känslorna detsamma.
Vare sig den lilla nu blivit stor,
i hjärtat bor eller i magen gror.
Man älskar sitt barn som en dyrbar skatt.
Varje minut, timma, dag och natt.

Okänd författare

Alla mina barn har en egen plats i mitt hjärta.

/Elisabeth

Skicka e-kort till alla hjärtans dag och stöd Spädbarnsfonden

2010-02-03T12:39:00.005+01:00

Skicka ett e-kort till alla hjärtans dag och stötta samtidigt Spädbarnsfonden! Kortet finns i olika valörer och kan användas i mejl, blogg och på hemsida.

Läs mer här: http://www.giversign.se/allahjartansdag/spadbarnsfonden

Vidarebefordra gärna denna information! Tack för din hjälp och ditt stöd!

Varm kram/Elisabeth

The brown star story

2010-01-18T14:00:00.001+01:00

Not long ago, astronauts found in the heavens gaseous celestial bodies-clouds of cosmic dust-which they think have finally answered the mystery of what exists between the small things in the universe, like planets, and the bigger things, like the sun.

They call the cosmic dust "brown dwarfs" or "prestars," because although brown dwarfs have all the same elements to become a star, for some reason they never did.

All stars go to live full lives, from their hot, bright white dwarf stage to their aged, cooler and
dimmer, red giant stage. But "brown stars" only go so far. Instead of being born to live a normal star's life, they remain cool and dim, hiding in the heavens, sprinkled in clusters among the other stars, one hundred fifty years from earth.

But like our babies, their role in the universe are very important. In fact, sciencetists believe they serve as a link between the small things and the big things, holding the universe together; a mid point between the beginning and ending of our universal story.

As we grieve our babies who died before reaching the stardom of their earthly lives, perhaps we can find comfort in the possibility that they are designated for this very special, universal role.

Energized by our love, they are the guardians of our memories of what was and our dreams of what someday may be.

As we look to the heavens, seeking answers, we send messages of our love to our "brown star" babies.

by Kim Steffgan

Allt bra!

2010-01-08T10:30:00.003+01:00

"Allt bra" får jag alltid säga det första jag gör när jag ringer till Peter eller mina föräldrar. Det är vårt sätt att snabbt meddela att allt är bra med bebisen i magen. Så nu skriver jag det i bloggen... Allt bra!

Idag var mitt blodtryck normalt och urinprov utan anmärkning. Mina föregående värden med högt blodtryck berodde antagligen på stress. Jag har verkligen försökt att tänka på att inte stressa upp mig och försökt att ta det lugnt, men det är lättare sagt än gjort med två små vildbasare hemma.

Livet just nu är som för de flesta andra småbarnsföräldrar att få livspusslet att gå ihop. Konstant sömnbrist, Ville konstant förkyld med täta luftrör och återkommande sjukhusbesök, Peter jobbar heltid då hans föräldralediga torsdagar är slut o.s.v. Socialt liv vad är det? Det är så jag knappt hinner tänka att jag är gravid igen ibland, men foglossningarna och kryckorna är det konkreta beviset hela tiden på att det växer ett nytt litet liv där inne i magen.

Bebisen rör på sig regelbundet och är väldig duktig på att förmedla sin existens till mig. Det är väldigt skönt att hela tiden få bevis att bebisen lever därinne. Det känns som ett oerhört stort mirakel att få uppleva att vara gravid igen. Jag trodde ju aldrig att jag skulle få uppleva dessa ljuvliga sparkar i magen igen. För trots allt jobbigt så är det ju ljuvligt.

Idag har jag gått exakt 23 veckor och är alltså i vecka 24 enligt barnmorskan.

Kram/Elisabeth

Man har inte roligare än man gör sig...

2010-01-05T19:18:00.029+01:00

Ett urval av foton på Vilda, Ville, mormor Britt-Marie, morfar Sture, Elisabeth och Peter förevigade under 2009. Fotocollagen görs på Photofunia.com. Varning! Det är lätt att fastna och tiden rinner iväg för det är så roligt.

Känner ni till flera roliga liknande sidor får ni gärna tipsa mig.

Kram/Elisabeth

Bebisuppdatering

2009-12-29T17:31:00.003+01:00

Idag var det besök på Spec.MVC och jag fick lyssna på hjärtat och se den lilla? på ultraljud igen.

Utanför på parkeringen var det rena skridskobanan så det var med nöd och näppe jag klarade av att ta mig in. Min barnmorska ordnade så att jag skulle få hämta broddar till mina kryckor på eftermiddagen så att jag kunde förflytta mig utomhus dessa kalla dagar. Så nu är det varning på stan! Tant Elisabeth är ute med sina sylvassa broddar :-)

Allt såg bra ut förutom att jag fått ett högre tryck och detta är något som vi ska hålla koll på. Annars så känns det hyfsat bra just nu. Jag känner den lill*a hela tiden regelbundet och jag slipper oroa mig för uteblivna fosterrörelser. Jag kan känna att just nu så lever bebisen i alla fall. Självklart vet jag att allt kan vända blixtsnabbt, men det är en känsla av någorlunda kontroll på läget när jag känner bebisens rörelser. Fast självklart finns det oro över mitt tryck för skulle det bli havandeskapsförgiftning är det alldeles för tidigt för att rädda den lill*... En dag i taget som vanligt...

Jag, Peter, barnmorskan och Vilda tror att det är en liten tjej där inne. Vi får se!

Kram/tant Elisabeth i v. 21+5

Vilde Ville

2009-12-29T17:18:00.003+01:00

Ville är nu snart 1 år och 5 månader och upptäcker världen varje dag. Detta gör han genom att höras och synas och klättra högt och lågt. Vilda skrik blandat med djupa skrämselBöö. In i skåp och stänga dörrarna och flytta stolar för att klättra upp på borden och skratta högt av busförtjusning.

Ibland slår han sig för bröstet och låter som ett lejon. Ibland spänner han ut bröstet och magen och springer emot möblerna och stångas som en tjur. Han lyckas flytta möbler utan problen och öppna saker för han är stark som en oxe i nyporna. En favoritsysselsättning är att brottas med Vilda och hon får passa sig så att han inte sliter av henne allt hår.

Ett annat nöje är att öppna lådor och slänga ut alla saker på golvet alternativt byta plats på sakerna mellan olika lådor. Vilde Ville i kombination med vilda Vilda... *pust* Man känner att man lever :-) Det är sanering som behövs när de har röjt fram hemma.

Sådana här lekställen med bollhav, studsmattor, rutschkanor m.m. måste vara tänkt för sådana barn som vi har. Vi besöker sådana ställen mer och mer för de behöver verkligen röja av sig. Undrar om vi föräldrar var likadana när vi var små? Undrar vad det är för en liten filur i magen. En vilding till?

Kram/Elisabeth

Har du tagit bröstens skor?

2009-12-29T17:14:00.002+01:00

...Har du tagit bröstens skor? Bröstens skor? Bröstens skor? Ja eller nej!...

Citat från Vilda som sjunger Bro bro breja. När vi talade om att det heter Prästens skor så blev hon jätteilsk. Det heter faktiskt Bröstens skor för det sjunger alla andra på dagis också. Så det så!

Kram/Elisabeth

Julkul

2009-12-22T14:36:00.004+01:00

Fotoroligheter på Jibjab.com Där finns många foto- och filmcollage att ha roligt med :-)

Kram/Elisabeth

Glittriga juliga hälsningar

2009-12-21T20:48:00.007+01:00

Årets julhälsning.

Julbesök hos Vendela och Vega 19 december 2009.
Gravidmagen (v.20+2) syns tydligt nu...

Vendela och Vega har fått julbesök och julpyntat av både sina morföräldrar och av oss.
Vilda strödde stjärnpaljetter vid graven.

Dagens juliga kommentar från Vilda när hon såg all snö utanför:
- Jag älskar när det glittrar i snön som glitter, mamma!

Paljetter, glitter, snö och jul... och en 4-årings lycka är gjord!

Med önskan om julefrid och nyårsglans!

/Elisabeth

Halvvägs!

2009-12-17T18:06:00.005+01:00

3 december var jag på rutinultraljudet och allt såg bra ut! Som vanligt är det stor skillnad på blivande föräldrars samtal utanför ultraljudsrummen innan undersökningarna... Allt från tapetval till barnets rum till att undra om barnet är friskt.

Läkaren gjorde sin undersökning, men var ganska stressad och opersonlig. Hon ställde frågor efter att ha skummat igenom min journal och frågade vad som hänt under mina tidigare graviditeter. Jag fick förklara att de inte hittade några "fel" på vare sig Vendela eller Vega. Jag kom dit på kryckor så ett naturligt samtalsämne blev också mina foglossningar. Hon frågade mig varför jag gick på specialistmödravården eftersom foglossningar inte brukar vara ett skäl till att gå just på spec. mödravården. Eh.... Jag har mist två barn i graviditeten? Jaha, det kan ju vara ett skäl. Goddag yxskaft.

Beräknat förlossningsdatum blev 5 maj 2010. Jag blev tillbakaflyttad 3 dagar men det är ganska normalt.

Den här bebisen liggar annorlunda än tidigare barn så jag känner bebisens sparkar annorlunda. Jag känner rörelser men de är långt därinne. Dessutom har jag moderkakan framför ut mot magen samt övervikt kring magen som troligtvis också bidrar. Detta är jobbigt känslomässigt, men jag börjar vänja mig lite nu. Det var nog snarare så att jag var bortskämd med att känna extremt tidigt och starkt med Vilda, Vega och Ville. Vendela var ju första barnet och då känner man inte så tidigt.

Ja, det här med att fotografera magen... Idag har jag gått exakt halvvägs, d.v.s. 20 veckor, och jag borde vara bättre på att fotografera magen. Bebisen ligger inåt så jag har ingen sådan där rund gravidmage som jag haft tidigare. Jag känner mig bara extremt tjock ;-) Får se om jag får till ett foto för bebisens skull i alla fall.

Annars är det som vanligt. Trött, foglossningar, halsbränna, nästäppa... Min barnmorska föreslår att jag ska prova akupunktur eller någon ny metod där man trycker lätt på olika punkter för att lindra foglossningen. Jag själv var lite orolig över om min sjukskrivning kommer att gå igenom, men min barnmorskas ord löd så här: Du ska inte oroa dig över det Elisabeth! Du har inga vanliga foglossningar. Du är handikappad!

Jag tycker inte alls synd om mig för det mesta av foglossningarna är övergående och något helt annat än att drabbas av ett livslångt handikapp. Men visst är mitt liv begränsat just nu. Jag kan inte sitta, stå, gå eller ligga några längre stunder utan måste variera mig. Det är med nöd och näppe jag fixar att hämta barnen på dagis och troligtvis så får vi hitta på någon annan lösning efter jul. Foglossningarna är skit, men allt annat är bra.

Vilda har bestämt att det är en lillasyster i magen för det är det hon vill ha. Lillasyster ska heta Isabella och det har hon varit konsekvent med länge nu. Skulle det bli en pojk ska han få heta Viktor.

En dag i taget, men just nu ser det bra ut.

Kram/Elisabeth

Vildas jul

2009-12-17T10:18:00.003+01:00

Vilda ÄLSKAR allt med julen! Här är en bild på när Vilda kom hem från dagis för ett tag sedan. Överlycklig över att ha fått en julgran målad i ansiktet.

Vilda hade svårt att somna för hon var så exalterad över att få baka pepparkakor. Vilda skuttar upp på morgonen för att öppna sina julkalendrar. Vilda planerar med julklappar. Vilda vill skicka julkort till ALLA på dagis...

Den roligaste kommentaren häromdagen är dock; Men mamma! Vet du vad vi har glömt? .... Julmaten!

Kram/Elisabeth

Lussefirande

2009-12-14T17:49:00.004+01:00

Vilda var jättebestämd att hon ville vara pepparkaka i år. Inte pepparkaksgumma utan bara pepparkaka. Jag hittade en jättesöt pepparkaksklänning med tillhörande sjalett som inhandlades tillsammans med pepparkakskläder och tomtekläder till Ville. Pepparkakskläderna kom till nytta när vi var på min mormors födelsedagsfirande häromdagen där barnen givetvis gjorde succé.

Igår ordnade vi lussefika hemma med Vilda som lucia och Ville som liten tomte. Det blev pepparkakor och smörgåsar och Vilda fick vara en stor tjej och andäktigt tända ljusen. Äntligen hade jag fått fram adventsljusstaken och två ljus brann samtidigt som Vendelas och Vegas minnesljus fick brinna de också. Idag kopplade jag att, oj, det var visst tredje advent igår och tre ljus skulle tändas. Det känns som om jag inte riktigt hänger med att det snart är julafton.

På förmiddagen idag så var jag på Spädbarnsfonden Västra Götalands lussefirande och fick se tre små söta tjejer. Den storalilla tjejen som var lucia sjöng Sankta Lucia-refreängen på repeat och var i sitt esse.

Dessutom har jag varit på luciafirande på dagis i eftermiddags och sett Vilda som var lucia och Ville som var pepparkaksgubbe. Hjärtat smälter när man ser alla dessa små ljuvliga barn sjunga tipp tapp tipp tapp... Tyvärr hade Peter fullt upp på jobbet som vanligt så här innan jul, men barnens mormor och morfar var med. Både som stolta morföräldrar och som praktisk hjälp för mig i och med mina foglossningar. Det är jag mycket tacksam för. Vilda var så duktig som behöll kliande luciakrona på huvudet hela tiden de sjöng, men efteråt åkte den givetvis av och Vilda busade sig svettig som vanligt. Ville satt nöjd i morfars knä och åt och åt och åt pepparkakor så det sprutade ur öronen. Den lill* i magen passade på att röra på sig under tiden barnen sjöng. Detta gjorde Vilda och Ville också när de låg i min mage. Kanske ett musikälskande barn till?

Jag är så svag för alla dessa barn i lussekläder och givetvis speciellt då mina egna barn. Varje år så är det viktigt med inköp av lussekläder och det brukar bli två olika uppsättningar till varje barn. Kameran går för högtryck och det gäller att vara snabb innan huvudbonaderna åker av. Jag har pratat med andra mammor som lånar kläder, köper begagnat eller t.o.m. struntar i lussekläder och det finns inte i min värld. Jag tror, förutom att barnen är så söta, att det hänger ihop med alla år av barnlängtan då vi fick julkort efter julkort med utklädda barn och jag var så ledsen över att inte få uppleva det själv. Nu tar jag igen det med råge! Visst är det en kostnad med lussekläder, men det finns många andra saker som jag utan problem håller igen på istället.

Nu får jag ta hand om två speedade övertrötta barn...

Varm kram/Elisabeth

Sanningen om att vara mamma

2009-12-12T10:23:00.003+01:00

Kläder:
Första barnet: Du börjar använda mamma kläder så fort du blivit med barn.
Andra barnet: Du har dina vanliga kläder så länge som möjligt.
Tredje barnet: Dina vanliga kläder är dina mammakläder...

Barnets namn:
Första barnet: Du lusläser alla namn böcker som finns och provar olika stavningar.
Andra barnet: Någon måste väl döpa sitt barn efter moster Agda så det kan väl lika gärna vara du.
Tredje: Du slår upp en bok blundar och pekar. Carl-Rutger det får duga.

Förberedelser inför förlossningen:
Första: Du övar andningen regelbundet.
Andra: Du orkar inte öva eftersom du kommer ihåg att förra gången så gjorde det absolut ingen skillnad.
Tredje: Du ber om bedövning i åttonde månaden.

Barnets kläder:
Första: Du tvättar bebisens kläder, ordnar dem systematiskt efter färgerna och viker dem fint.
Andra: Du kollar kläderna för att se om de är rena, men slänger bara de med mörkast fläckar.
Tredje: Varför skulle inte en pojke kunna ha rosa kläder?!

Saker att oroa sig för:
Första: Vid minsta lilla tecken på att allt inte är som det ska - ett kort skrik eller vad som helst så plockar du upp babyn.
Andra: Du plockar upp babyn först när dess skrikande blir så högljutt så att det kan väcka din förstfödda.
Tredje: Du lär din treåring hur man vrider upp bebisens mekaniska leksaker.

Barnvakt:
Första: Första gången du lämnar barnet hemma med barnvakt så ringer du hem 5 ggr.
Andra: Precis när du går ut genom dörren så kommer du på att du kanske skulle lämna ett telefonnummer där du kan nås.
Tredje: Du säger till barnvakten att bara ringa om hon ser blod.

Hemma:
Första: Du tillbringar större delen av dagen med att bara titta på babyn.
Andra: Du tillbringar en del av dagen med att se till att ditt äldre barn inte kväver eller knuffar babyn.
Tredje: Du tillbringer en liten del av dagen med att gömma dig från barnen.

Ljuständning 13 december kl.19.00

2009-12-11T11:14:00.008+01:00

Andra söndagen i december, för trettonde året i rad, så tänds ljus för alla saknade och älskade barn. Jag har varit med och tänt ljus sedan 2002 och det är en fin symbolisk handling till minne av våra barn.

Läs mer här och sprid gärna informationen vidare.

Varma hälsningar/Elisabeth

Vilda och Ville

2009-12-08T17:35:00.007+01:00

Jag hinner inte alltid skriva så mycket i bloggen, men några foton på barnen kan jag bidra med. Vilda och Ville poserar på sina dagisfoton från oktober 2009. Syns det att mamma älskar Me&I-kläder?

Kram/Elisabeth

Vårt lilla mirakel växer

2009-11-25T11:59:00.010+01:00

Tusen tack för alla fina gratulationer och tumhållningar till miraklet i magen! Det värmer oerhört!

Den lilla eller lille i magen växer som den ska och jag känner små rörelser varje dag nu. Graviditeten har hunnit bli mellan 17-18 veckor lång nu, men mera tidsbestämt med bf-datum blir det efter det stora ultraljudet 3 december.

Den här graviditeten är inte lätt. Jag har varit så trött så trött så trött... Två barn hemma varav den ena fortfarande inte sover på nättterna, vanlig graviditetströtthet, foglossningar som kommer mer varje dag, heltidsarbete, ideellt arbete med Spädbarnsfonden och den ständiga följeslagaren ORO. Självklart åtföljt av glädje och hopp att det här lilla miraklet blev till och glädjen över mina barn hemma. Oro och hopp är två starka känslor som vandrar hand i hand, liksom det gjort under mina tidigare graviditeter.

Den här gången har jag gjort något jag inte ens behövt göra under graviditeterna med *Vendela*, Vilda, *Vega* och Ville. Jag var så orolig förra veckan över att jag inte känt liv i magen på flera dagar och oron höll på att äta upp mig och höll mig vaken på nätterna. Jag beslutade då att åka in akut och be att få göra ett ultraljud för att se att allt stod rätt till. Ett erbjudande som barnmorskorna alltid har sagt finns för mig med min bakgrundshistoria och nu tog jag dem på orden. Jag blev väl bemött och ett ultraljud visade en levande krabat med tickande hjärta. Gråten kom när spänningen släppte...

De två väninnor som väntade barn samtidigt som mig har båda fått missfall. Den ena så sent som häromdagen och de båda har också erfarenheten av att tidigare ha mist barn. Jag är så ledsen för deras skull. Detta tillsammans med att det var i vecka 16-17 som *Vega* upptäcktes död i min mage, s.k. Missed Abortion, har ju inte direkt underlättat min oro.

Graviditeten är nu märkbar på flera olika sätt. Både kroppsligt med mage och foglossningar men också inför planering för framtiden. Planering av lägenheten, planering av sjukskrivning från arbetet, planering för att avrunda mina ideella engagemang i Spädbarnsfonden (ett stort beslut taget) o.s.v. Denna planering och framtidstänkande är nödvändigt men också skrämmande. Händer det något nu så är det så mycket i livet som blir omkullkastat och jag har redan varit där i livet två gånger.

Oro och hopp... Jo, det finns mycket hopp och glädje också :-) Jag har t.o.m. vågat pratat om köp av syskonvagn och kikat efter det här barnets graviditetssymbol i barnaffärer. *Vendela* hade Nalle Puh, Vilda Spöket Laban, *Vega* Barbapapa och Ville Bamse. Kanske att det lutar åt Mumintrollen den här gången? Det finns så söta saker och kläder inte bara med Mumintrollen utan också den lilla svarta håriga varelsen vars namn jag glömt och Lilla My som finns med i sagorna om Mumintrollen. Storleksmässigt påminner jag nog själv om utseendet hos ett Mumintroll just nu.

Kram/Elisabeth